Vägen ur eurokrisen

Under de senaste tio åren har Eurozonens medlemmar utvecklats på ett väldigt olikartat sätt i produktivitet, inflation och tillväxt. Skillnaderna har bestått år efter år, och de har inte kunnat hanteras av den gemensamma penningpolitiken. Den gemensamma räntan har varit i genomsnitt ett par procentenheter för låg för de snabbväxande länderna, samtidigt som den tidvis har varit något för hög för länder som Tyskland. Därför blev Grekland och Irland överhettade och Tyskland fick den högsta arbetslösheten sedan krigsslutet. Så lades år till år och spänningar och obalanser mellan unionens medlemmar växte. Så till slut antände den globala finanskrisen eurozonen, men då fanns ingen snabb väg ut för krisande länderna, via valutadepreciering. Kvar fanns bara vägen som går över massarbetslöshetens stålbad, genom depressionens ekonomiska politik.

Den monetära unionen förstärker skillnader i utveckling och samtidigt kringskär den ländernas ekonomiska politik. Det är detta som är huvudorsaken till eurokrisen – inte enskilda länders tillkortakommanden. Men EU:s ledare resonerar tvärtom. Det är därför, som de, även om de skulle lyckas rädda euron undan kollaps, inte har förmått presentera ett enda förslag som kan förhindra det som nu händer från att hända igen. Alla förslagen utgår från, att det är de enskilda länderna som fallerat – inte att det finns något fundamentalt fel med EMU. För hade de erkänt att eurons konstruktion är grundproblemet, då hade svaren blivit helt annorlunda. Det finns nämligen endast två vägar att angripa trendmässiga skillnader i utveckling mellan olika delar av en valutaunion. Den ena är fiskal union, som ibland nämns som en lösning. Priset för denna väg, ska jag diskutera här idag.

"Om man har en gemensam valuta, måste man självfallet ha en gemensam finanspolitik. Vi måste ha övernationell kontroll över politiken, annars kan euron inte fungera". Så säger förre kommissionsordföranden Romani Prodi. Politiskt cyniskt förstås, för så sade inte EU-topparna när EMU-projektet skulle säljas in. Men hans cynism till trots, måste det medges att han har en poäng.

I ett område som har en gemensam valuta, exempelvis Sverige, spelar finanspolitiken en avgörande stabiliserande roll. Och det som är viktigt är finanspolitikens automatiska del, det vill säga de automatiska förändringar som sker när konjunkturläget förändras, framför allt genom socialförsäkringarna och över skattepolitiken. Detta kallas automatiska stabilisatorer. Vanligen brukar dessa betraktas som mekanismer som stabiliserar konjunkturen över tid, men de fungerar också automatiskt stabiliserande mellan regioner. När en region går in i en kris, minskar skatteinbetalningarna därifrån, medan utbetalningarna via socialförsäkringarna ökar. I Sverige spelar reglerna i arbetslöshetsförsäkringen också en viktig roll. De framtvingar rörlighet över regiongränserna.

Kostnaden för en fiskal union av det här slaget – som är något helt annat än vad som diskuteras idag mellan euroländerna - är därför, för det första, att det blir omöjligt att ha skilda välfärdssystem i Europa och att EU, måste ges beskattningsrätt. För det andra, det må vara acceptabelt att tvinga arbetslösa att söka jobb över hela den nationella arbetsmarknaden, men kan man kräva av arbetslösa att flytta runt i hela Europa i jakt på arbete? Tycker man att dessa kostnader är för stora, så har man stängt dörren för denna ”lösning” och står därmed lika tomhänt som EU:s finansministrar inför de problem som EMU skapar.

Men låt säga att vi svarar att detta är en lämplig väg att gå. Har då euron räddats till en framtid av harmonisk utveckling? Tyvärr inte. Fiskal union och ökad marknadsintegration kan visserligen bidra till stabiliseringen av eurozonen, men det ska inte förväxlas med att stabiliseringen sker på ett harmoniskt sätt gentemot olika länder i eurozonen. Ökad marknadsintegration, pris- och lönekonvergens och framtvingad snabb rörlighet är nämligen ingen garant mot, att olika delar av en valutaunion hamnar i bakvattnet och avfolkas medan andra delar har hög tillväxt. Exempelvis varnade Paul Krugman redan i början av 1990-talet för sådana förenklingar. Lyckas man skapa perfekt rörlighet på arbetsmarknaden, argumenterade han, så är den troliga effekten divergens. Med perfekt rörlighet och snabb utjämning av priser och löner, försvinner nämligen incitamentet för företag att förlägga produktion i krisande länder eller regioner. Tillväxtprocesser är inte nödvändigtvis jämviktsskapande, utan till sin karaktär är de "stigberoende". Det är fråga om permanenta skillnader som inte kan överbryggas med snabb rörlighet på arbetsmarknaden eller utjämning via finanspolitiken. Istället utvecklas regionala tillväxtkluster där regionspecifika fördelar väger tyngre för företagen än kostnadsnackdelarna. Den troliga utvecklingen i en monetär union, med stor rörlighet på arbetsmarknaden, är regional specialisering, större skillnader i näringslivsstruktur mellan regioner och att vissa regioner, kanske hela länder, mer eller mindre permanent förvandlas till avfolkningsbygder.

Insatsen för att lösa eurons långsikta problem denna väg är alltså väldigt stor.

Tony Johansson är doktorand i ekonomisk historia. I senaste numret av tidskriften Tiden diskuterar han eurokrisen i en längre artikel.