Väck med vinster i välfärden!

I en motion till riksdagen 1984 skrev jag: ”Konservativa och nyliberala grupper med anknytning till inflytelserika ekonomiska intressen har under lång tid hävdat att den gemensamma sektorn är för stor, otymplig, oekonomisk och ineffektiv och därför måste skäras ner. Efter hand har kritiken tagit delvis nya banor. Det börjar mer och mer handla om att näringslivet vill bryta sig in på en ny marknad, när industrins andel av produktionen minskar alltmer, samtidigt som tjänstesektorn - inte minst inom vård- och omsorgsområdet - erbjuder nya expansionsmöjligheter.”

I motionen, som den gången handlade om barnomsorgen, föreslog jag att statsbidrag inte i någon form skulle utgå till privata daghem (idag förskolor) som bedrivs i rent vinstsyfte

Den 22 december 2000 skrev jag tillsammans med 39 andra s-politiker och fackföreningsmedlemmar i nätverket ”SOS” (Socialdemokrater för Offentlig Sektor) - ett upprop på DN-debatt under rubriken: ”Vi gör uppror mot privatiseringar”. Vi fick ett starkt genomslag och när någon på ett partistyrelsesammanträde framförde försiktig kritik instämde Göran Persson i artikelns slutsatser. Han hade nämligen själv manat till uppror mot vinstintresset.

I de yttersta av dessa dagar kan vi se hur våra farhågor mer än besannats. Inget annat land i världen har ett så koncentrerat ägande inom välfärdssektorn som Sverige. Två jättar Carema och Attendo kontrollerar mer än hälften av den privata marknaden. Carema har lyckats pressa upp sin avkastning på eget kapital till trettiotre procent på några år. Detta kan jämföras med den genomsnittliga siffran för hela näringslivet, vilken ligger på cirka åtta procent. Det finns inga vetenskapliga belägg för att konkurrensutsättning leder till bättre välfärdstjänster. Marta Szbehely, professor i Socialt Arbete vid Stockholms universitet, lyfter bland annat fram studier från 2007 som visar att det var cirka tio procent lägre personaltäthet och fler timanställda i icke-kommunala boenden jämfört med kommunala. Slutsatsen är given: Ju mer personal desto färre liggsår.

Samma skattesmitarmodell används flitigt i den privatiserade välfärdssektorn i den nya konkurrensutsatta apoteksverksamheten och i sjukvården. Problemen kan inte lösas med ett lappande och lagande av ett i grunden feltänkt system. Den väg som anträtts pekar i själva verket mot en ny fattighusmodell, där inte bara äldre utan också sjuka i allmänhet och skolbarn utackorderas till den som vill ha lägst ersättning för att möta deras behov. Och den som insisterar på att få det bästa möjliga måste betala själv.

Vem som driver äldreboendet, skolan eller sjukhuset spelar enligt borgerligheten och högersidan inom socialdemokratin ingen roll. Kvaliteten är det centrala. Men då bortser man från den vinstmaximeringsprincip efter vilken privata vård- och skolföretag bedrivs. Eller som dåvarande vd:n för Kunskapsskolan Anders Hultin uttryckte det: ”Det är med skolbolag som med flygbolag. Det gäller att fylla stolarna. Det är den sista stolen som ger vinsten.”

Det är hög tid att stå upp och säga att det räcker nu. Varför ska vi i Sverige vara så naiva i vårt förhållande till vinster i välfärden. I alla andra jämförbara länder tillåts enbart ”nonprofit” det vill säga icke-vinstbaserade utförare. Det bör givetvis med ett övergripande kommunalt ansvar för välfärdssektorn också finnas utrymme för ideella organisationer och kooperativ. Men driv ut månglarna ur det gemensamma rummet. Vi måste skapa en trygg vård och skola, där brukarnas behov står i centrum, inte ägarna och vinsten. Då måste vi också kunna säga att det finns delar av vår gemensamma välfärd som ska skötas gemensamt. Inte av vinstmaximerande riskkapitalbolag.

Bengt Silfverstrand, fd riksdagsledamot (S)