Sluta se arbetaren som samhällets förebild

Under första hälften av 1900-talet hade Moderaterna inte så höga tankar om arbetare i Sverige. Moderaterna som då kallades Allmänna valmannaförbundet tyckte inte att arbetare skulle ha lika mycket inflytande i samhället som höginkomsttagarna. 1909 hade den rikaste väljaren fyrtio gånger fler röster än den med lägst inkomst i valet till första kammaren. Det var först när revolution hotade som Moderaterna gick med på att införa allmän och lika rösträtt. Under riksdagsdebatten inför beslutet om allmän och lika rösträtt beklagade flera moderata riksdagsledamöter att de behövde delta i beslutet. Den här idén om att vissa i samhället är bättre eller ”finare” än andra är en grundläggande del av den borgerliga ideologin. Det baseras på att alla människor är i själva verket inte lika mycket värda. Denna borgerliga ideologi har bekämpats av Socialdemokraterna och andra politiska grupper med en annan idé om alla människors lika värde. Med tiden har denna tanke segrat och en arbetare har idag formellt lika mycket politisk inflytande som Sveriges rikaste man.

Men trots att samhällen förändras så består borgerliga ideologier. I ett postindustriellt samhälle med hög arbetslöshet har de borgerliga idéerna från 1800-talet och början av 1900-talet återvänt. Samhället har delats upp mellan bidragstagare och arbetare. Bidragstagare är stigmatiserade precis som arbetarna en gång i tiden, och arbetarna anses vara bättre och ”finare” än bidragstagarna. Genom åtgärder som fas 3 degraderar borgerligheten arbetslösa som människor medan man försöker med hjälp av skattesänkningar skapa en falsk känsla av rikedom för arbetarna på välfärdens bekostnad.

Problemet är att det inte finns något motstånd när borgerligheten skapar en hegemoni för idén att en grupp i samhället är bättre än en annan grupp. Det finns partier som försöker göra det lättare för de arbetslösa att komma in på arbetsmarknaden eller försöker göra det lättare för sjuka människor att rehabilitera sig och bli arbetare igen, men tanken om att arbetare är det ”finaste” som man kan vara ifrågasätts inte. Samtidigt finns det inget parti som har någon trovärdig plan på hur man skapar full sysselsättning. Full sysselsättning är egentligen en vision som man inte vet hur man ska uppnå. En av det postindustriella samhällets konsekvenser är att arbetslösheten har kommit för att stanna. Det finns inte arbeten för alla i Sverige eftersom många av de arbeten som funnits i Sverige har försvunnit till länder i tredje världen och fler jobb kommer att försvinna ju mer kompetenta arbetarna i tredje världen blir. Visst kan vi konkurrera, men vi kommer inte kunna få bort hela arbetslösheten eftersom vi har en växande ekologisk skuld som gör att tillväxten inte kan fortsätta för alltid.

Socialdemokratin måste välja mellan att kämpa för alla människors lika värde eller kämpa för en nostalgisk vision om någon sorts arbetslinje där alla ska in och börja arbeta trots att det inte finns behov av produktion. Fortsätter Socialdemokratin att hålla fast vid den nostalgiska bilden av arbete, så leder detta till att en stor del av samhället som inte arbetar kommer betraktas och behandlas som mindre värda. I ett samhälle där alla människor inte är lika värda så vinner de borgerliga idéerna mark. Solidariteten försvinner och människor börjar slå vakt om sin egen grupp. Just nu stödjer många arbetare den borgerliga regeringens skattesänkningar eftersom den politiska diskursen säger att när man arbetar så förtjänar man mer än bidragstagarna.

När människor är lika värda och kämpar för ett bättre samhälle för alla så vinner socialdemokratiska idéer mark. Efter att allmän och lika rösträtt infördes i Sverige ökade Socialdemokraternas inflytande i samhället. Socialdemokraterna måste kämpa för ett samhälle som inte på något sätt straffar, diskriminerar eller stigmatiserar arbetslösa och alla andra grupper som inte är arbetare. Med den utveckling som vi ser idag i den globala ekonomin kommer arbetslösheten öka i hela Europa. Det är viktigt att Socialdemokraterna utvecklar en politik där de som på något sätt tar emot bidrag inte känner sig frustrerade eller maktlösa. Vi måste bli en total motpol igen till den borgerliga idén om att alla människor inte är lika värda. Det är endast genom att ta bort stigmatiseringen av arbetslösheten och sluta se arbetaren som samhällets förebild som vi kan skapa solidaritet. Det kanske låter som en utopi men det var också en utopi en gång i tiden att vanliga arbetare utan någon som helst utbildning skulle kunna bestämma vem som skulle styra Sverige.

Nima Gholam Ali Pour

Socialdemokrat i Malmö