Region Skåne förlorar förtroende hos facket

Införandet av ett nytt flextidsavtal i Region Skåne borde kunna vara en odramatisk händelse. Alla är för att friheten att flexa lite med sin arbetstid ska finnas, alla är överens om att det tillför både den enskilde medarbetaren och organisationen mervärde och alla kan läsa innantill i det centrala avtalet om vilka grunder som gäller. Ändå lyckas det inte bättre än att Vårdförbundet vägrar skriva på det lokala kollektivavtalet. Sjuksköterskor i Region Skåne kan nu inte längre flexa, trots att alla egentligen är för att de ska kunna det, och trots att förutsättningar finns i det centrala avtalet. Hur kan det bli så här?

Eftersom det verkar saknas vettiga skäl till konflikt i den aktuella stridsfrågan, måste förklaringen sökas på annat håll. Jag ser två sådana möjliga förklaringar. För det första har det centrala ledarskapet i Region Skåne under lång tid nedprioriterat relationen till de fackliga organisationerna. Den fackliga samverkan har i princip reducerats till informationsträffar kring redan fattade beslut, med begränsat utrymme till att verkligen diskutera utvecklingsfrågor i verksamheten. Man har också, från regionledningens sida, aktivt och medvetet tagit konflikter med de fackliga organisationerna kring stora utvecklingsfrågor. Framförallt gäller det naturligtvis den häpnadsväckande nonchalans gentemot såväl medarbetare, fack, opposition och medborgare som föregick sammanslagningen av de båda universitetssjukhusen, som ju faktiskt slutade med att Vårdförbundet sade upp samverkansavtalet med Region Skåne. När arbetsgivaren så tydligt visar att man saknar förtroende för de fackliga organisationerna kommer förtroendet också att minska på den motsatta sidan.

När man under lång tid har arbetat med att bryta ner ett förtroende mellan två parter kan man förvänta sig att detta får konsekvenser på dessa parters förmåga att komma överens och lösa konflikter. Det är sannolikt precis detta som manifesteras precis nu när flextidsavtalet med vårdförbundet sagts upp och det inte gått att enas om ett nytt.

Den andra trenden som sannolikt påverkat utfallet i det aktuella fallet är regionledningens och den borgerliga majoritetens fäbless för centraliseringar. Och personalpolitiken har inte varit något undantag. Lokala lösningar för arbetstidsmodeller har avskaffats för att de ansetts kostnadsdrivande och istället har man centralt tvingat fram enhetlighet. Trots att man i ord kan säga saker som att det ska vara ”högt i tak” och att man ”inte ska detaljstyra” så har av någon anledning just lokala arbetstidsmodeller ansetts särskilt problematiska. Generellt borde man kunna enas om det motsatta: att just arbetstider och arbetssätt är något som borde anpassas efter verksamhet och lokala förhållanden och att detta helst görs i förhandlingar mellan de som känner verksamheten bäst, nämligen de lokala parterna. Att medarbetare upplever delaktighet och inflytande över sin arbetssituation är allt annat än kostnadsdrivande. Tvärtom finns gott om negativa erfarenheter av ett one size fits all-tänkande i stora organisationer. Samtidigt är en sannolik konsekvens att när personalens inflytande över den egna och den lokala arbetssituationen sakta beskärs så leder även detta till ett minskat förtroende mellan personalens organisationer och arbetsgivarna.

När små meningsskiljaktigheter leder till stora konflikter bör man söka konfliktens ursprung någon annanstans. Om inte förr så är det nu verkligen hög tid för Region Skåne att åter söka bygga upp en förtroendefull relation med de fackliga organisationerna. Men ska Region Skåne klara de framtida utmaningarna måste man ha Vårdförbundet, och alla andra fackliga organisationer, som samarbetspartners och inte som motståndare. Det verkar tarva en del jobb att komma dit.

Daniel Hedén (S)

Vice ordförande personal- och arbetsgivareutskottet