Modern S-politik

Media verkar ha svårt att släppa sin grämelse över att inte ha lyckats få Håkan Juholt att avgå, vilket väl förklarar varför man fortsätter drevet, i den mer lågintensiva form som handlar om dagliga rapporter på temat ”han-tvekar-att-uttala-förtroende-för-Juholt”, alternativt ”så-skulle-Juholt-avsättas”.

I grunden handlar det naturligtvis om att försvara det ursprungliga drevet. Om det dessutom finns andra intressenter i bakgrunden som orkestrerar det hela låter jag, för tillfället åtminstone, vara osagt.

Men en uppmaning till diverse partifolk är att inte låta sig utnyttjas i det mediala intressespel som nu bedrivs. Hur många privata gäss man än anser sig ha oplockade med partiledningen. För en del sådana inslag av gåsplockning finns nog. Maktstrider av det tämligen hårdföra slag som föregick vårens partiledarval lämnar personliga sår efter sig. Det är begripligt.

Men det hjälps inte. Det får man göra upp i annan ordning än att genom att försöka ta striden i repris. Den upprepning man nu medvetet eller omedvetet spelar med i har en given vinnare, nämligen den borgerliga regeringen, och en lika given förlorare, nämligen socialdemokratin. Det är med andra ord en utomordentligt obegåvad strategi om man vill driva socialdemokratisk politik – oavsett om man nu räknar sig som ”höger” eller ”vänster” i partiet. Politik handlar i mycket om förtroende. Ett parti som förlorar sig i personbråk inger inte förtroende, och detta oavsett politik. Och det är politiken socialdemokratin behöver, ja måste, diskutera. Det finns oklarheter att göra upp med och det finns stridsfrågor som för länge skyfflats undan i luddiga kompromisser och som måste föras fram till beslut. Typexemplet är frågan vinstdrivande företag inom vård, skola och omsorg.

Jag är, till skillnad från media, inte alls säker på att det finns en ”höger” och en ”vänster” i partiet. Jag kan förvisso hitta personer till höger om partimitten, och andra som finns till vänster om den. Men det handlar alltså om rörelser runt en mittlinje, där åsikterna kan sammanfalla i många frågor, och där folk kan vara ”höger” i en fråga, och ”vänster” i någon annan. Det finns inte, och har aldrig funnits efter 1917, tydliga grupperingar som står mot varandra med helt olika program.

Däremot finns en del aldrig riktigt artikulerat mummel kring vad som är ”modernt” och vad ”medelklassen” – särskilt den i Stockholm – kan antas vilja. Det problematiska, som märks just i bristen på artikulation, är att det identifierar ett problem men inte har något svar på det. ”Svaret” består mest av ett antal synpunkter på vad partiet inte bör göra, och en del av kritiken mot Juholt handlar om att han verkar vilja göra just det. Konsekvensen av alla dessa ”inte” blir emellertid mest en, lätt uppgiven, anpassning till borgerlig politik, i bästa fall med några justeringar avsedda att göra dem något litet mer socialdemokratiska.

Men man skapar inte modern socialdemokrati genom vissa justeringar i den borgerliga regeringspolitiken. Faktum är att mycket av regeringens politik, och framför allt mycket av det marknadstänkande den grundas på, i dag snarare får ses som omodernt. För mycket har byggt på föreställningar om verkligheten, som är överspelade. Marknader är inte överlägsna politiken på att driva rätt samhällsutveckling, privat drift av skattefinansierade tjänster är inte överlägsen offentlig, ökade klyftor är inte nödvändiga för tillväxten. Tvärtom, både utvecklingen, forskningen och dagens problem talar för nödvändigheten av politisk kontroll över marknaderna och över vinstintresset i välfärdssektorn, och långt in bland ledande ekonomer talar man om betydelsen av ökad jämlikhet.

Det är denna moderna socialdemokrati, en socialdemokrati som utgår från klassiska värderingar och klassisk syn på politikens betydelse men som apterar detta på dagens samhälle, med de ekonomiska, sociala och ekologiska förutsättningar som gäller där, som SAP har att utforma.

Så en uppmaning till alla dem som är kritiska till partiordföranden är att komma med konstruktiva förslag till hur denna moderna socialdemokrati borde se ut. Tycker man att Juholt har fel: okej, sluta muttra om det och kom med konkreta alternativ. Tycker man att Juholt är på rätt spår men är för oprecis: okej, hjälpt till med preciseringarna då!

I båda fallen får vi en bättre debatt och med det förutsättningar för en bättre politik. Vi ska över huvud taget inte vänta oss att en enda person, dvs. partiordföranden, ska kunna ta allting ur sitt eget huvud. Politik är en lagsport.

Anne-Marie Lindgren, utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja