Ljus framtid för V

Förväntningarna på Jonas Sjöstedt är skyhöga, både inom Vänsterpartiet och bland politiskt intresserade som hoppas på en vassare opposition och mer skiljelinjer i debatten. Sjöstedt själv försöker klokt nog tona ner förväntningarna något, han talar om att partiet potentiellt sett kan ha 10–15 procent inom några val. Alls ingen orealistisk förhoppning, under Gudrun Schyman nådde vänstern 12 procent i valet 1998. För att något liknande ska ske krävs dock inte bara att partiet lyckas nå ut med sin politik – man måste också marknadsföra den på ett mer trovärdigt sätt än vad som hittills varit fallet.

För egen del tror jag att Jonas Sjöstedt är som klippt och skuren för den uppgiften. Han har en resonerande och uppriktig framtoning, både bredd och djup i sina profilfrågor och ger ett kunnigt och pedagogiskt intryck. Men Sjöstedts främsta styrka som debattör är att han är modig nog att erkänna styrkan även i sina motståndares argument. Exempel på det fick vi i början av veckan, då Sjöstedt debatterade arbetstidsförkortning med arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (P1 Morgon 10/1). Det blev ett samtal utan rallarsvingar, där båda förde fram sina argument på ett sakligt och respektfullt sätt.

Sjöstedt valdes efter en öppen process som utmynnade i en klang och jubelföreställning. Den nye vänsterledaren har nu ett så starkt personligt mandat att han till en början kan räkna med att slippa intern kritik. Troligen betyder detta, tillsammans med det ovanligt stora medieintresset, att Vänsterpartiet nu kommer att börja knapra i sig av de krisande Socialdemokraternas vänsterflygel. Ett par procentenheter är ingen orimlighet på kort sikt. Fler dåliga nyheter för Håkan Juholt, således.

Mina statsvetarkolleger hävdar ofta att effekterna av partiledaren är mindre än man kan tro; svenska väljare röstar på partier, idéer och förslag, inte på personer. Det ligger mycket i det, givet de metoder forskarna använt. Men jag tror också att det finns partiledareffekter som är svårare att studera, genom att de på ett intrikat sätt samverkar med hur förslag och budskap formuleras och med hur den politiska dagordningen bestäms.

Det är där Jonas Sjöstedts verkliga utmaning ligger. Om Vänsterpartiet ska nå 15 procent räcker det inte att med att några besvikna vänstersossar byter parti. Då måste hela det politiska spektrat förskjutas åt vänster. Socialdemokraterna har misslyckats kapitalt med att åstadkomma en sådan förskjutning, dels på grund av att Håkan Juholt haft fullt upp med att hantera den interna och externa kritiken, dels för att partiet alltjämt är djupt splittrat i avgörande frågor. Caremaskandalen kunde inte utnyttjas eftersom Caremas agerande bygger på en politik som Socialdemokraterna ställt sig bakom.

Det som talar för att Jonas Sjöstedt kan lyckas där Juholt gått bet är att Sjöstedt har ett knippe profilfrågor där utvecklingen nu tycks ha gett vänstern rätt. Både privatiserings- och valfrihetshysterin i välfärden och problemen bakom de finansiella och monetära kriserna på kontinenten är frågor där Sjöstedt med stor trovärdighet kan säga: ”Vad var det vi sa?”. Skolfrågan, sysselsättningen och arbetsmarknadspolitiken är andra områden där regeringen kommer att få allt svårare att förklara varför utlovade förbättringar uteblivit.

Om Sjöstedt lyckas utnyttja dessa frågor går Vänsterpartiet en ljus framtid till mötes. Och då kan på sikt även Socialdemokraterna gynnas, förutsatt att de kan presentera en trovärdig politik för att locka väljare från höger.

Men det finns också mycket som talar emot detta scenario. Fredrik Reinfeldts nya moderater är formidabla motståndare. Moderaterna åtnjuter stort förtroende och har blivit allt skickligare på att dominera medierna och den politiska dagordningen. Den politiskt intresserade går därför ett spännande år till mötes.

Björn Johnson