Den socialdemokratiska välfärdsstaten vann!

Stefan Svallfors avslöjar myten om att väljarna skulle ha övergett den traditionella välfärdspolitiken. Den nyligen genomförda Välfärstatsundersökningen visar att medborgarnas uppslutning bakom offentligt finansierad och organiserad välfärd växer.

Socialdemokraterna förlorade – den socialdemokratiska välfärdsstaten vann! Så kan man lite tillspetsat beskriva det senaste valet. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan den allmänna rösträttens införande och Moderaterna är i dagsläget landets största parti. Partiledaravgång, Prime-skandal, allmän vilsenhet: kristecknen inom socialdemokratin är många och allvarliga.

Men betyder det att det man traditionellt sett betraktat som socialdemokratisk politik också förlorat i anseende? Hur står det till exempel till med åsikterna kring välfärdsstaten? Kring välfärdspolitiken och dess omfattning och utformning har det ju historiskt sett rått delade meningar mellan vänster och höger i politiken. Men under senare år har även den politiska högern – åtminstone rent retoriskt – slutit upp kring en omfattande, offentlig och dyr välfärdspolitik. Det ”nya arbetarpartiet” moderaterna vill slå vakt om ”välfärdens kärna”.

Men vad är uppfattningarna bland allmänheten? Här hör man ibland förstulna argument om att den breda medelklassen nog inte är lika intresserad av kollektiva lösningar längre. I takt med att man blivit allt rikare är välfärdsstaten och dess skydd inte längre lika viktig. Istället är det hushållsnära tjänster och friskolor man vurmar om. Därför måste också socialdemokratin anpassa sig åt detta håll om man vill återvinna väljarnas förtroende.

Sällan ser man dock några siffror som skulle stödja resonemangen. Däremot har de återkommande Välfärdsstatsundersökningarna vid sociologiska institutionen i Umeå följt svenskarnas åsikter kring välfärdspolitiken från 80-talet och framåt. Senaste undersökningen genomfördes i våras.

Här hittar man inte alls några tecken på sviktande uppslutning kring välfärdspolitiken. Snarare är det en närmast bedövande stabilitet som utmärker siffrorna. Omfattande skatteutgifter för välfärdspolitiken, kollektiv finansiering, offentlig organisering: kärnpunkterna i den svenska välfärdspolitiken har ett grundmurat stöd som knappast förändrats alls sedan vi började våra mätningar.

De förändringar man kan se går dessutom i en än mer välfärdsstatsvänlig riktning. Fler säger idag att de är beredda att själva betala mer skatt om denna går till angivna välfärdsstatliga ändamål. Kollektiv finansiering av socialförsäkringarna får ökat stöd i befolkningen. Misstänksamheten om att bidrag och tjänster missbrukas – att det fuskas och snyltas i välfärdsstaten – är mindre än någonsin tidigare.

En särskilt intressant förändring rör klasskillnader i åsikter – mellan arbetare, tjänstemän och företagare. Här var tidigare skillnaderna markanta. De högre tjänstemännen och företagarna var betydligt mindre positiva till höga välfärdsutgifter och kollektiv finansiering än vad arbetarna var. Under 80- och 90-talen ökade dessutom dessa skillnader – rakt tvärtemot de teser som just under dessa år hävdade att klassamhället var försvunnet och att klasskillnader inte längre hade någon politisk betydelse.

Men till senaste mätningen 2010 minskar plötsligt klasskillnaderna. Men inte på det sätt man hade kunnat förvänta sig om man trott på PR-konsulternas prat: att arbetarna blir mer lika medelklassen. Tvärtom: det är tjänstemännen som närmar sig arbetarnas åsikter. Framförallt gäller det socialförsäkringarna. De högre tjänstemännen och företagarna är nu inte lika intresserade av privata försäkringar och sänkta skatter. Istället väljer man i allt större utsträckning kollektiva lösningar.

Detta urberg av välfärdsstatsstöd har moderaterna klokt nog insett inte går att flytta på i brådrasket. Istället har man skickligt manövrerat runt det, med en ny retorisk appell och försiktiga positionsförflyttningar. Det är en oerhört durkdriven politik. När 2000-talets politiska historia skrivs kommer det att ses som exempel på politisk konst i den högre skolan.

För väljarna innebar detta att man helt enkelt inte såg några större skillnader mellan de politiska blocken ifråga om välfärdspolitiken. När valundersökarna frågar om vilka som var de viktigaste frågorna när de valde parti tappar de välfärdsstatliga frågorna mark. Det betyder inte att de i sig blivit mindre viktiga för svenskarna. Men om man inte tycker det är några större skillnader mellan partierna i dessa frågor kan man ju lika gärna låta andra frågor fälla avgörandet när röstsedeln ska lämnas. Till exempel frågor kring utbildning och skola, där socialdemokraternas förtroende är lågt. Eller sysselsättning, där man helt tappat det försteg man hade fram till 90-talet.

Moderaternas manövrar har fått god hjälp av socialdemokraternas handfallenhet. Man har låtit sig reduceras till ett parti som pratar för olika ”svaga grupper” i samhället, istället för att vara ett parti för hela samhället (minus de få sant välbeställda). När man i valrörelsen – alltför sent – kom att prata om socialförsäkringens uppluckring formulerades detta ofta som en fråga om att ”vi” som är friska och har jobb ska visa solidaritet med ”dom” som är sjuka och arbetslösa. Men vi är ju alla potentiellt sjuka och många av oss är potentiellt arbetslösa. Stora grupper i medelklassen står idag bara en svårare sjukdom eller arbetslöshetsperiod ifrån personlig katastrof, när huset måste säljas och familjeekonomin kapsejsar.

Socialdemokraterna har alltid varit beroende av att formera en bred koalition till stöd för sin politik. Från de marginaliserade till ganska välmående medelklassgrupper. Den koalitionen har blivit svårare att skapa när ojämlikheten ökat och skillnaderna i livsvillkor och vardagserfarenheter blivit större. Men det betyder inte att det är omöjligt och att man ovillkorligt måste välja mellan omsorg om de mest utsatta och den breda medelklassen. En politik som kopplar ihop medelklassens rädsla att falla med intressena hos de sjuka och arbetslösa har goda förutsättningar att bli framgångsrik. Men då krävs att man formulerar den just som en politik för hela samhället, där en väl fungerande socialförsäkring är en förutsättning för ett modernt riskutsatt arbetsliv.

Stefan Svallfors
Professor i sociologi vid Umeå universitet.