Dags att avliva myten om den socialdemokratiska välfärdsmodellen?

Den svenska välfärdsmodellen kommer förvisso alltid att vara svensk. Men kan vi längre tala om den svenska välfärdsmodellen som en socialdemokratisk modell? Knappast.

Ett kännetecken, som välfärdsstatforskare brukar säga utmärker den socialdemokratiska välfärdsmodellen, är att den är ett uttryck för ett samhälle som lyckas balansera en hög grad av social och ekonomisk jämlikhet med effektivitet/tillväxt. Denna balanspunkt existerar inte idag.

De revor i samhällets välfärdssystem, som vidgats och synliggjorts de senaste åren, pekar på att den svenska samhället inte längre kan sägas känneteckens av en särskilt hög grad av utjämning av livschanser. Ojämlikheten växer sig just nu allt starkare för var dag som går. Jämlikhetstanken, en av de viktiga balanspunkterna som skapade jämvikt i (s)-modellen, har ersatts av helt andra målsättningar. Vi måste våga se detta.

Vi befinner oss idag mitt inne i ett omfattande välfärdspolitiskt systemskifte, trots att själva ordet ”systemskifte” knappt ens förekommer i debatten. Systemskiftet märks desto tydligare när vi konkret granskar vad som just nu sker i de olika trygghetssystemen:

• Svensk a-kassa befinner sig idag i ”strykklass” när man jämför med andra europeiska länder. När det gäller den allmänna försäkringen får bara en av tio behålla 80 procent i a-kasseersättning om de förlorar jobbet. Regeringes a-kasseförändringar ställde relativt snabbt drygt en halv miljon svenska löntagare utan ett av det mest grundläggande socialskydd vi har. Den fackliga organisationsgraden påverkades negativt och vi såg ett dramatiskt fall när det gäller fackligt medlemskap strax efter a-kassebeslutet.
• Även den svenska sjukförsäkringen har genomgått ett stort systemskifte. Forskaren och statsvetaren Björn Johnson sammanfattar läget i sjukförsäkringen så här: “Sjukförsäkringen har förvandlats till en kravförsäkring som på administrativ väg friskförklarar människor, istället för att varsamt lotsa dem tillbaka till arbetslivet“. Sverige har idag västvärldens hårdaste regler för sjukersättning (förtidspension). Bara Mexiko har idag ett lägre inflöde i ”förtidspension” bland OECD-länderna.
• Det nya pensionssystemet har lett till många oväntat negativa och långsiktiga konsekvenser. Enligt en internationell jämförelse, som EU-kommissionen gjorde nyligen, urholkas de svenska allmänna pensionerna just nu mycket kraftigt. År 2048 beräknas den svenska snittpensionen ligga på 48 procent av slutlönen. Sverige ligger då i det Europeiska bottenskiktet, nätt och jämnt över jumbon Estlands nivå. Ska en svensk medelinkomsttagare i framtiden undvika att bli ”fattigpensionär” krävs alltså eget sparande i en privat- och/eller kollektivt kompletterande pension.
• Trots att konjunkturen vänt uppåt fortsätter ändå socialbidragskostnaderna att öka, det senaste kvartalet med + 7 procent (exkl. stöd till flyktingar). Enligt Sveriges kommuner och landsting (SKL) går en växande del av socialbidragen (försörjningsstödet) idag till människor som egentligen borde ha fått hjälp någon annanstans, främst via sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen men också via utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken. I början av året uppgav exempelvis drygt hälften av landets kommuner, i en undersökning utförd av SKL, att de kunde se ett tydligt samband mellan de ökande socialbidragskostnaderna och de nya sjukreglerna. Det faktum att knappt hälften av de arbetslösa idag har a-kasseersättning bidrar givetvis också till att förklara de skenande socialbidragskostnaderna.
• ”Avregleringen” (mer korrekt omregleringen) av viktig infrastruktur har gjort Sverige, redan under socialdemokraten Björn Rosengrens tid, till ”bäst i klassen” inom EU. Detta har lett fram till en kollektivtrafik som systematiskt och kontinuerligt kollapsar, när vintern bryter ut i vårt land. Samtidigt som elpriserna rusar i taket och riskerar att slå ut viktig exportindustri. ”Avregleringspolitiken” på infrastrukturområdet har sedan successivt spillt över också på andra politikområden.
• När det gäller välfärdstjänsterna - vård, skola och omsorg – är vi idag ett av västvärldens mest ”avreglerade” länder, d.v.s. vi tillhör dem som i störst utsträckning släppt in kommersiella drivkrafter i välfärdsektorn. Tydligast märks detta när olika skolsystem jämförs. Visserligen har ett antal högerpolitiker i såväl USA som Storbritannien försökt följa det ”svenska exemplet” och införa ett s.k. skolpengssystem, dock utan att lyckas. Konsekvenserna har, också av konservativa och högerinriktade betraktare, ansetts vara allt för destruktiva. Detta är lätt att förstå, inte minst när man analyserar varför Sverige just nu i olika kunskapsmätningar (se exempelvis PISA), i det närmaste befinner sig i ett ”fritt fall”.
• Den svenska ”avregleringen” av välfärdstjänsterna kombineras dessutom just nu med olika typer av nedskärningar. Ungefär 33 000 välfärdsarbetare har försvunnit under perioden 2007–2009. Nu fortsätter besparingarna på lärare, förskollärare, kuratorer, psykologer, barnskötare, fritidsledare osv. Regeringen skriver själv i sin egen finansplan att 15 000 välfärdsarbetare försvinner i år, 2010.

Vi måste nog idag trots allt dödförklara den svenska socialdemokratiska välfärdsmodellen, åtminstone så som vi historiskt lärt känna den. Denna finns idag möjligen kvar i olika högtid(s)tal och i diverse ideologiska s-pamfletter. Men som realitet, i de flesta svenskars vardagstillvaro, har den definitivt upphört att existera. Efter ytterligare fyra år av Alliansstyre kommer Sverige dessutom att vara ett helt annat land än det Sverige som Alliansen tog över 2006.

Samtidigt ska man naturligtvis vara försiktig med att måla historien och framtiden i allt för svart/vita färger. Jag har visserligen svårt att tänka mig att de flesta som fortfarande definierar sig själva som ”socialdemokrater” identifierar sig med den ovan beskrivna utvecklingen. Ändå går det knappast att förneka att det socialdemokratiska partiet själv varit djupt involverad i en rad av de politik- och perspektivskiften som beskrivits. 

Socialdemokraten Björn Rosengren gick, som sagt, i spetsen när en stor del av infrastrukturen avreglerades. Socialdemokraten Anna Hedborg öppnade upp dörren för diskussionen om att det egentligen var en attitydförändring hos oss (överutnyttjandediskursen) som var huvudförklaringen till ”sjukskrivningsexplosionen” mellan 1997-2002, något som senare visat sig inte stämma. För att inte tala om den s-stämpel som, med all rätt och på gott och ont, häftar fast vid det nya pensionssystemet. Många var också de socialdemokrater på olika nivåer som under 90-talet sög åt sig av Tony Blairs och New Labours tankar om mer marknadsinslag i välfärdstjänsterna, enligt denså kallade New Public Mangagement filosofin. Listan kan givetvis göras ännu längre…

Det är nog inte omöjligt att det är något av detta som ligger bakom den skenbara paradox, som sociologen Stefan Svallfors kommit fram till när han sammanfattar sin senaste välfärdsforskning med orden: ”Lite tillspetsat kan man säga att den socialdemokratiska välfärdsstaten vann valet men det socialdemokratiska partiet förlorade.” 

Sedan 1981 har Svallfors vid sex tillfällen undersökt befolkningens inställning till välfärdspolitiken. Siffrorna för 2010 visar att stödet för en skattefinansierad välfärdsmodell, enligt socialdemokratiskt snitt, snarast har förstärkts sedan den förra undersökningen 2002. Detta gäller faktiskt också för medelklassen. Ändå har socialdemokraterna nu två historiskt tunga valförluster bakom sig. Vad beror detta på?

Litar de svenskar, som i grunden stärkts i sin tro på den socialdemokratiska välfärdsmodellen, inte längre på SAP? Eller är det andra frågor, än välfärdsfrågorna, som är/varit betydelsefulla för svenska folket när de bestämt sig för hur de ska rösta? Vilka frågor är det i så fall? Ekonomin och jobben?

Kan det helt enkelt vara så att (s) visserligen vann den ”välfärdspolitiska matchen” i det senaste valet, men samtidigt förlorade den än viktigare kampen om förtroendet när det gäller ekonomin och jobben? Hur bör SAP i så fall förnya politiken för att återvinna folkets förtroende? För visst är det väl politikens innehåll, och inte endast makten i sig, som är och bör vara det centrala för socialdemokratin? 

Se där några exempel på frågeställningar som jag förväntar mig att (s) för upp till diskussion i sin pågående krisbearbetning. Men ska man komma vidare i detta krisarbete måste man nog ändå först av allt avliva myten om att vi idag fortfarande har kvar en svensk socialdemokratisk välfärdsmodell.

Kjell Rautio, välfärdsutredare TCO.