Affären Petzäll

Förra veckan hamnade SD-riksdagsledamoten William Petzäll i fyllecell efter något som brukar beskrivas som ett ”lägenhetsbråk” hos ex-flickvännen. Vad som mer i detalj utspelade sig vet vi inte, men det är mindre intressant än reaktionerna på nyheten.

Från Sverigedemokraternas sida valde man en kombination av de två strategier man brukar använda när någon partiföreträdare gjort bort sig. Dels tog man, naturligt nog, avstånd från William Petzälls agerande och tvingade honom att ta ”time out” från riksdagsuppdraget och ordförandeskapet i Sverigedemokratisk Ungdom, SDU. Dels försökte man som vanligt spela ut martyrkortet: William Petzälls snedfylla berodde på att han mår psykiskt dåligt efter ett knivhot förra året. Krishanteringen verkar hittills ha fungerat ganska väl. Medieuppmärksamheten har varit måttlig.

Detta för mig över på mitt verkliga ärende: mediernas agerande. Kvällstidningarna har slagit upp fallet, men radio, TV och de stora morgontidningarna har hållit sig till korta inslag och notiser. Vilket har lett till en rätt ovanlig diskussion: är det så att SD blir positivt särbehandlade när skandaler av det här slaget inträffar?

Min statsvetarkollega Ulf Bjereld bloggade på det temat härom dagen. Han menar att medierna behandlar SD-politiker på ett annat sätt än politiker från andra partier. Vad hade till exempel hänt om SSU-ordföranden Jytte Guteland försatt sig i en motsvarande situation, det vill säga omhändertagits av polisen, efter att kraftigt berusad ha bråkat med sin ex-pojkvän? ”Sannolikt hade hon varit huvudnyhet i Ekots nyhetssändningar och hennes politiska framtid tett sig ytterst osäker”, tror Ulf Bjereld. Han påminner också om att Kalibers avslöjade härom året – att Jimmie Åkesson sjungit hånfulla sånger om Palmemordet under en SDU-organiserad fylleresa med Tallinnfärjan – inte ledde till några avgångskrav.

Ulf Bjerelds tes är tänkvärd, men jag tror inte att den är korrekt. Det mediedrev som drabbade förra SSU-ordföranden Anna Sjödin efter hennes riksbekanta fylla på krogen Crazy Horse i januari 2006 var förvisso av en helt annan magnitud. Men Anna Sjödin var faktiskt brottsmisstänkt, och blev sedermera också dömd för bland annat våldsamt motstånd och förolämpning. William Petzäll misstänks däremot inte för något brott.

De fall som påminner om William Petzälls har, så vitt jag kan bedöma, hanterats på ungefär samma sätt av medierna. Det gäller till exempel den välbeskänkte S-riksdagsman som efter en julfest 2009 ”uppvaktade” en kollega mitt i natten, endast iförd skjorta och kalsonger. Väktare fick tillkallas för att avhysa mannen. Det gäller också SSU-skandalen i Bryssel hösten 2007, då tre SSU:are lämnade ett hotellrum i bedrövligt skick efter ett fylleslag. I båda fallen var uppmärksamheten stor i kvällstidningarna men måttlig i övriga medier.

Jag tror dock att Ulf Bjereld har helt rätt när han poängterar att svenska medier bevakar SD ”som om det var ett fenomen, inte ett politiskt parti från vilket man kan utkräva politiskt ansvar”. Ett parti som SD – vars själva grundidé är att organisera nationalistiska, främlingsfientliga och rasistiska krafter – borde vara en tacksam måltavla för granskande journalistik. Eftersom partiet dessutom är moralkonservativt och förespråkar hårdare straff för lagöverträdelser är det naturligt känsligt för klavertramp bland de förtroendevalda.

Den dag medierna börjar bruka allvar i sin granskning av SD tror jag att partiets krishanteringsstrategier kommer sättas på hårda prov.

Björn Johnson är statsvetare och arbetar som lektor i socialt arbete på Malmö högskola.