Debatt

I Danmark skrivs nu ut heroin till missbrukare som provat alla andra behandlingar. Det har många goda effekter. Men Sverige bör inte följa efter – än. Problemet är att den ”vanliga” behandlingen fortfarande fungerar så dålig, anser statsvetaren Björn Johnson.

Det danska försöket med legal förskrivning av diacetylmorfin – heroin – till heroinmissbrukare har lett till en omfattande debatt i Danmark. Verksamheten, som inleddes härom månaden efter lång förberedelsetid, har även rönt stor uppmärksamhet i Sverige.
Den vanligaste reaktionen från svenskt håll har varit fördömande; både folkhälsominister Maria Larsson (KD) och hennes företrädare Morgan Johansson (S) har tagit starkt avstånd från försöket. I Sydsvenskan (18/2) skrev Johansson att heroinförskrivning ”handlar om uppgivenhet, om ett samhälle som plötsligt börjar tycka att vissa människor inte är värda att rädda”. Men vissa debattörer har även uttryckt en sorts tvehågsen nyfikenhet: har danskarna verkligen blivit alldeles galna, eller är det kanske något vi svenskar inte förstår?

Heroinförskrivning förekommer sedan tidigare i länder som Nederländerna, Schweiz, Tyskland och Storbritannien. Det är en verksamhet med utpräglat skadelidrande syften; ”harm reduction” alltså, den dominerande narkotikapolitiska strategin i Europa. Tanken är att möta de mest utsatta heroinisterna där de befinner sig, utan att ställa några omedelbara krav på drogfrihet.

Heroinprogrammen är en mycket begränsad verksamhet i de flesta länder där de förekommer. Programmen riktar sig till de allra tyngst belastade heroinisterna, de som misslyckats i all annan behandling och som lever i en kaotisk tillvaro med allvarliga hälsoproblem. Den gruppen beräknas bestå av högst tre eller fyra procent av det totala antalet heroinanvändare.

Vad sker med denna grupp i Sverige? Normalt sett erbjuds de inte någon hjälp alls. Drogfri behandling är inte att tala om för dessa människor – det har de prövat och misslyckats med många gånger. Vanlig underhållsbehandling har de också prövat, men det hårda svenska regelverket leder till att de blir utskrivna och avstängda. Det som sen återstår är ett destruktivt liv som aktiva narkomaner, med omfattande blandmissbruk, kriminalitet och hälsoproblem. De smittas av hepatit och andra blodburna infektioner. De får hjärtklaffsinflammationer och varfyllda bölder. Många dör. Så ser det ”narkotikafria samhällets” politik ut i verkligheten.

Metoden med heroinförskrivning har blivit noggrant dokumenterad och utvärderad, och vi vet därför en hel del om dess effekter. Faktum är att förskrivningen visat sig vara en säker och effektiv insats för målgruppen. Den har skett i kombination med strukturerade psykosociala åtgärder. Det finns numera belägg för att metoden leder till tydligt förbättrad fysisk och psykisk hälsa för personer i behandling jämfört med likvärdiga grupper av personer som fått andra insatser, inklusive metadon. Heroinförskrivning har även visat sig ha positiva effekter när det gäller faktorer som blandmissbruk, kriminalitet och prostitution.
Vi vet också att verksamheten inte har fått de negativa följder som många kritiker varnat för. Heroinförskrivning är inte ”harm production” – patienterna har det bättre med behandlingen än utan. Läckage till den illegala marknaden har inte förekommit, eftersom inget heroin lämnas ut. Heroinförskrivning har inte lett till utökad legalförskrivning av andra droger (exempelvis kokain), och har inte heller lett till någon legalisering av droger.

Ska vi då införa heroinförskrivning även i Sverige? Det är en fråga jag personligen är mycket kluven till. Argumenten för är tydliga: förskrivningen fyller bevisligen sitt syfte – skadelindring – för en mycket utsatt målgrupp. Idag finns inga fungerande alternativ, och i Sverige lämnas denna målgrupp vind för våg, utan hjälp av samhället.
Men motargumenten är också tydliga: Heroinförskrivning får inte användas annat än som allra sista utväg, när ingen annan behandling hjälper. I dagsläget är den därför knappast lämplig för svenska förhållanden, eftersom tillgängligheten både till vanlig underhållsbehandling och till drogfri behandling är bristfällig. Heroinförskrivning är dessutom kostsamt, svårt att administrera och kräver mycket kontroll.
Slutligen skulle ett förslag om sådan verksamhet troligen leda till en mycket destruktiv och polariserad debatt, och därmed riskera att omintetgöra många av de positiva förändringar som skett i svensk narkotikapolitik under senare år. Med tanke på de politiska konvulsioner som sprutbytesfrågan har förorsakat vore det mycket olyckligt att få upp en ny symbolfråga på dagordningen. Det skulle förta uppmärksamheten från huvudfrågan, nämligen hur en mer mänsklig narkotikapolitik ska åstadkommas.

Mitt svar på frågan blir därför nej, heroinförskrivning bör inte prövas i Sverige, åtminstone inte i dagsläget. Istället ska vi satsa på ett integrerat vårdsystem av hög kvalitet, där både drogfri behandling och vanlig underhållsbehandling byggs ut och förbättras. Med effektivare diagnostisering av neuropsykiatriska problem och en tätare och mer strukturerad psykosocial behandling kan sannolikt ganska många av de patienter som normalt faller ur vanliga underhållsbehandlingsprogram hjälpas.
Men vi ska givetvis följa den danska verksamheten noga och utan ideologiska skygglappar. Om det visar sig att metodens fördelar är tydligt större än dess nackdelar måste vi vara beredda att ta en seriös debatt om heroinförskrivning även i Sverige.

Björn Johnson, statsvetare och forskare vid Malmö högskola

En sammanfattning av de internationella erfarenheterna av heroinförskrivning finns i Gerry Stimsons och Nicky Metrebians rapport Prescribing heroin – What is the evidence? (York: Joseph Rowntree Foundation 2003).
Referenser till de senaste studierna på området finns i Björn Ramels artikel ”Heroinbehandling på frammarsch – men inte i Sverige” (Läkartidningen 2008, http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=8838).

Kommentera!

| | | | |

Informationsteknologin öppnar nya möjligheter för arbetsgivare att kontrollera folk som söker jobb. Det ökar utsållningen på arbetsmarknaden, menar Dan Andersson i den färska rapporten Ögonbindlar i stället för mer öppenhet.

Det svenska samhället har utvecklats bort från bruksmiljön. Det är en del av det moderna projektet att kommunalgubbar och brukspatroner inte längre har kontroll över människors liv, vanor, ekonomi eller privatliv. Men håller nu bruket på att återuppstå fast i digitaliserad form?

Internet ger möjlighet till kränkning av den personliga integriteten. Det finns också sociala elektroniska tjänster som Facebook, där individer nog inte är medvetna om att deras information till vänner och nätbekanta kan sparas, spridas och vara tillgängliga för arbetsgivare och att det de berättat i ungdomen kan ligga dem till last senare när de söker ett jobb. Inte minst viktigt är att internetbaserade sökkanaler alltmer används av arbetsgivare och arbetstagare. Tyvärr finns inget sammanhållet regelverk som tar de arbetssökandens eller de sjukas perspektiv eller dem som hamnat i de omfattande offentliga registren.

Ibland är det rättvist att de som anställer inte vet allt. Sannolikheten för musiker av kvinnligt kön att bli befordrade och få plats i en symfoniorkester i USA ökade när de fick spela upp bakom en skärm och bedömarna därmed inte var informerade om vilket kön musikerna tillhörde. Det vill säga ögonbindlar vid rekrytering har betydelse för utfallet av rekryteringen.

Ett annat exempel är att hyresvärdar över internet fick ansökan om att få hyra och utrikesfödda fick färre svar. Forskarna hade tesen att ökad information om de sökande skulle öka sannolikheten för svar oavsett etnisk bakgrund. Hyresvärdarna fick mer informationen om sysselsättning, utbildning och äktenskaplig status hos dem som ville hyra. Alla sökande förbättrade sin ställning med ökad information, men diskrimineringen emot dem med arabiskt/muslimskt namn kvarstod – vilket visar att ökad information inte reducerar diskrimineringen. Slutsatsen är att ökad information om de sökande inte minskar diskrimineringen på bostadsmarknaden och sannolikt inte heller på arbetsmarknaden.

De som anställer vill veta allt mer om de arbetssökandes alkoholvanor, ekonomi, brottsbelastning, hälsa och sjukskrivningarna. Rättsläget tycks inte hindra att arbetsgivare i privat sektor ställer dessa krav för helt vanliga jobb! Idag finns det ingen reglering av medicinska undersökningar av arbetssökande. Det grundlagfästa skyddet mot påtvingat kroppsligt ingrepp gäller inte arbetssökande.

Under augusti 2009 var 61 000 företag och 420 000 fysiska personer registrerade med skulder i Kronofogdens register. Det betyder att i storleksordning en tiondel av löntagarna och därtill många företagare, som i senare skede kan vara arbetssökande, har anteckningar hos kronofogden som kan vara till men vid en anställningsintervju.

Utdrag ur polisens register ökar. Det är självfallet ok att de som jobbar med barn i skola och barnsomsorg måste visa att de är straffria. Men också andra utdrag, de så kallade enskilda utdragen, har mellan 2003 och 2008 tredubblats och uppgår nu till ca 123 00 för ett år. Under till exempel en treårsperiod kan det vara mellan 6 och kanske 15 procent av arbetskraften som begär utdrag ur polisens register.

Har det någon betydelse för arbetsmarknaden om ej brottsbelastade individer begär registerutdrag eller från kronofogen? Ja, om det blivit vanligt att ställa krav på utdrag ur register för att få ett vanligt jobb, så innebär det en press på andra individer att uppvisa sådana utdrag. De som vägrar att göra detta kan, i arbetsgivarens ögon, bekräfta att den arbetssökande har haft flera långa sjukskrivningar eller har prickar i belastningsregistret. Det tvingar också alla arbetsgivare att införa motsvarande krav för att de inte skall få ett skevt urval av sökande till sina vakanser.

Full information om individers levnadshistoria gör det svårare för individer att komma igen och få en ny chans. De lever i ett digitalt bruk.
Därför behövs mer av blinda processer, där rättvisan har ögonbindlar och där kön, ålder, klass samt etnicitet får mindre betydelse. Gamla försyndelser skall just vara gamla försyndelser. Det blir för låg sysselsättning om för höga krav ställs på arbetskraften.

Dan Andersson, har skrivit rapporten Ögonbindlar i stället för mer öppenhet, utgiven av Arbetarrörelsens tankesmedja.

Kommentera!

| | | | |

Politiska utspel i desperation är intressanta och roande att fundera över. Som nu senast när Moderaterna – väl förankrade hos alliansens övriga partier, försäkras det – försöker täppa till en lucka i försäkringssystemet. En mamma förlorar ett barn och blir avstängd från försäkringspengar eftersom hon inte orkade gå till arbetsförmedlingen morgonen efter barnets död.

Ordföranden i riksdagens socialförsäkringsutskott, moderaten Gunnar Axén berättar att man senast i höst ska införa en sorgepeng (ännu en specialslant bland alla andra). Om ett omyndigt barn dör ska föräldrarna ha rätt till ersättning från föräldraförsäkringen under två veckor.
Så yttrar sig den politiska desperationen. Man möter ett konkret och mycket ömmande fall. Och någonstans känner den moderate riksdagsledamoten skuld. Tidigare hade det varit självklart att en läkare hade sjukskrivit den sörjande mamman, en vecka eller längre beroende på läkarens bedömning av hur mammans behov bedömdes.
Idag får som bekant läkarna inte längre sjukskriva den som är sjuk. Det gör i stället administrativa funktionärer, som har att följa regelsystem eftersom de saknar medicinsk kompetens. Och då blir sorgen inte en känsla och ett tillstånd utan en ekonomisk rättighet. Två veckor har alla föräldrar rätt att sörja.
Så tänker och handlar den desperate när han möter proven på dårskapen i de beslut han fattade igår.

Bengt Göransson

| | | | |

Att vara feminist är att vara vänster, skriver genusvetaren Tiina Rosenberg inför kvinnodagens 100 årsjubileum på måndag. Och hon varnar för hur högerradikala grupper nu försöker göra den svenska jämställdheten till ett slagträ mot invandrare.

”Varför är ni så vänster kvinnor?” frågade Anna Dahlberg i en ledare i Expressen den 12 juli 2009. Ja, varför är vi det? Nora Hämäläinen, chefredaktören till den finlandssvenska vänstertidningen Ny Tid, ger svaret: ”Detta vänsterprojekt som har gett dagens nordiska kvinnor – också ensamstående mammor, också dem som saknar utbildning och förmögenhet, också dem som har otur, också dem med man och barn i karriären – en aldrig förut skådad självständighet och frihet att forma sina liv. Därför borde det vara naturligt för kvinnor att rösta vänster, av rent egennyttiga skäl.” (Ny Tid nr 7/2010) Detta vänsterprojekt och välfärdsstatskramande kritiseras av debattören Louise Persson i boken Klassisk feminism (2009) där hon skyller vänstervridningen på Simone de Beauvoir, som ansåg att en feminist, oavsett om hon kallade sig vänster eller inte, är vänster per definition. De Beauvoir hade koll, kort sagt.

I Sverige röstar kvinnor som grupp på de röd-gröna partierna och är i minoritet i fråga om auktoritärt-nationalistiska partisympatier. Även om det också finns högerkvinnor har politikens vänsterhalva behållit kvinnornas röster och det är därför jag frågar varför de röd-gröna inte talar mer om kvinnor? Här finns kärntruppen, som bara väntar på att bli tilltalad, och härifrån hämtas rösterna. Låt manskollektivet vila och satsa på kvinnor i stället.

Feministisk politik kan förstås bedrivas på många olika sätt. Basformen är kvinnorörelsen som lobbar och jobbar för alla kvinnor oavsett politisk övertygelse. Den är inte kopplad till något specifikt parti, utan ser det som sin uppgift att kämpa för kvinnors rättigheter i global skala. I den politiska feminismen går gränsen mellan socialistiska och liberala feminister som kan vara överens om mycket: kvinnolöner, kampen mot våld och kvinnors mänskliga rättigheter i bred bemärkelse. Men så fort diskussionen närmar sig fördelningspolitiken öppnar sig en klyfta – för att inte säga en avgrund – mellan socialisterna och liberalerna.
På högersidan ses välfärdsstaten som förtryckande, könskonserverande och på det hela taget som ett hinder för kvinnors självständighet och frigörelse, medan socialisterna håller fast vid sex timmars arbetsdag, hyreslägenheter, kommunala daghem för alla, avgiftsfria skolor och universitet, facklig kamp och solidarisk löne- och fördelningspolitik. Där borgerliga feminister talar om livspusslet, som ska lösas med hjälp av mer eller mindre avlönad arbetskraft i hemmen, talar vänstersidan om den gemensamma organisationen av vardagen.

Det är mycket vi kan säga om sossepolitik, men var vore många av oss utan socialdemokratin? Jag tackar välfärdsstaten för i stort sett allting. Välfärdsstaten gav mig möjligheten, men feminismen skärpte min blick och gav mig rösten. Och inte var den dagens mjäkiga jämställdhetspolitik som inspirerade mig, utan de mer revolutionärt inriktade feministerna.
Idag dras det lite väl lättvindigt likhetstecken mellan feminism och jämställdhet. Att kvinnor blir soldater är möjligen ett framsteg för jämställdheten, men det är ingen framgång för feminismen som alltid varit mot krig och krävt en avmilitarisering av världen. Att kvinnosoldater kämpar i Afghanistan för kvinnors rättigheter är en märklig analys, eftersom de deltar i ett krig som mer handlar om amerikanska intressen än om afghansk kvinnofrigörelse. Det enda feministiska är att åka hem och mucka.

En annan jämställdhetsinsats som väcker onda aningar är det norska Framskrittspartiets ledare Siv Jensen som nu vill utbilda invandrare (läs: muslimer) i jämställdhet. Norrmän kan det redan. På liknande sätt hävdas det både i Danmark och i Nederländerna att homofobi inte existerade i dessa länder innan muslimerna vällde in över alla gränser. Alltså konfronteras muslimskt identifierade asylsökare med bilder på kyssande homopar som toleranstest. Detta är ett sätt agera rasistiskt genom låtsasjämställdhet och fejkad prohomopolitik.
Det är inte bara den liberala, småborgerliga och självgoda feminismen som gör en less utan framför allt det sätt på vilket jämställdhet och hbt-politik övertas av de rasistiska högerpartier, som hittills aldrig uttryckt någon som helst önskan om att delta i feministiska debatter. När det vankas invandrare reser de sig däremot som en man (och ibland kvinna) för att använda sig av jämställdhetsargument.

Om feminismen inte definierar sig i tydligare termer är inte bara det (ny)liberala och rasistiska övertagandet ett faktum. Jag håller med de Beauvoir: det går inte att vara höger och feminist på samma gång. Det är skillnad mellan politisk vänster och höger. Punkt. Låt de borgerliga sköta sitt. Vi har tillräckligt mycket att reda ut i vår egen krets. Som att de röd-gröna ska bli tydligare i sitt tilltal till kvinnokollektivet. Och det ögonaböj!

Tiina Rosenberg, professor i genusvetenskap vid Lunds universitet.
Intervjun (på engelska) med Simone de Beauvoir om feminism och vänster hittar du http://www.marxists.org/reference/subject/ethics/de-beauvoir/1976/interview.htm

Kommentera!

| | | | |

Uttaget av vinst i friskolorna får inte inkräkta på kvalitén. Därför bör man inte få ta ut mer än någon procent, föreslår gymnasieläraren Fredrik Rubin.

SVT:s Rapport citerade nyligen en opinionsundersökning utförd av Skop på uppdrag av Lärarnas tidning, i vilken tre av fyra på frågan om vad de ansåg skulle ske med eventuell vinst i friskolor, svarade att denna helt borde återinvesteras i skolans verksamhet.
En överväldigande majoritet, 76 procent, av väljarkåren går alltså emot sex av sju riksdagspartier och stödjer istället Vänsterpartiets ståndpunkt i frågan. Skolan skall inte drivas i syfte att generera vinst åt ägarna, det svenska folket vill att friskolan skall dö.

Som anställd på en gymnasiefriskola är det med föga förvåning jag tar del av resultatet. För trots att jag uppenbart inte är en fundamental motståndare till vinstdrivande skolor, har jag liksom många andra sett hur det svenska friskoleexperimentet misslyckats. På senare tid har såväl inhemska som utländska företag tjänat storkovan på den slappt reglerade och dåligt kontrollerade svenska utbildningspolitiken. Miljoner och åter miljoner kronor av den statligt erhållna skolpengen hamnar i investerares ficka, då utbildning förvandlas till en ofta lönsam Big Business.
Som förlorare står eleverna med allt sämre förutsättningar inför framtiden. Det svenska kunskapssamhället tycks vara en farsartad utopi i vilken pedagoger stundtals tvingas att koka soppa på en spik.

Att helt förbjuda vinstutdelning vore, precis som utbildningsminister Jan Björklund i en kommentar av undersökningen konstaterade, att helt sätta stopp för samtliga friskolor. En sådan politik sa han sig inte vilja vara en del av.
På denna punkt instämmer jag med den annars visionslösa och bakåtsträvande Björklunds tankegångar. Ett förbud av vinstuttag är inte på något sätt en nödvändighet för att värna god kvalité i skolan.

Däremot vore en det en poäng att på ett tydligare vis reglera eventuellt uttag av vinst, så att denna aldrig kan komma att påverka utbildningen negativt. Ett litet vinstuttag om en eller två procent bör vara fullt tillräcklig i de fall då undervisningen uppfyller alla rimliga syften och mål.

Det bör också ställas samma krav på friskolor som på de kommunalt ägda konkurrenterna inom alla befintliga områden. Genom tydligare reglering, samt en markant ökning av oannonserade kontroller kan förutsättningar skapas för en seriös skolpolitik.

Myndigheternas möjlighet samt befogenhet att snabbt och effektivt dra in en ägares rätt att bedriva gymnasial utbildningsverksamhet i Sverige bör utökas. Detta för att ge samtliga elever samma förutsättningar till en god utbildning oavsett vald skola eller ort.

I de fall då friskolor inte mäktar med att överleva dessa förändringar instämmer jag i svenska folkets krav. Rea ut dessa verksamheter till den ägare – kommunal eller privat – som på bästa sätt garanterar den kvalitativa undervisningen för eleverna.
Låt den måttfullt vinstdrivande friskolan leva, men dödsdöm samtidigt de verksamheter som inkräktar på elevernas möjlighet att skapa sig den framtid som de vill ha. Inför detta dödsstraff redan idag.

Fredrik Rubin, gymnasielärare.

Kommentera!

| | | | |

 I förra veckan berättade diskrimineringsombudsmannen Katri Linna varför det var fel att straffa mannen som av religiösa skäl vägrade skaka hand med en kvinnlig arbetsgivare.

Nu får hon medhåll av Abe Bergegårdh, som är styrelseledamot i Unga Humanister Skåne.

Med tanke på mitt engagemang i Unga Humanister skulle man kunna tro att undertecknad ansåg att personer inte bör ha en särställning på grund av religiösa skäl. Så även gällande eventuella handskakningar. Men det finns ett mycket djupare problem i denna symboliska fråga. Man missar poängen när man förvandlar den till en fråga om diskriminering, när det i grunden handlar om människovärdet som sådant. Om maktrelationerna i samhället i stort.

Ur liberal synvinkel borde det vara en självklarhet att alla individer äger rätten till sin egen kropp. Detta kan härledas till en ikon som John Locke. Ingen har tillgång till min kropp, utan min tillåtelse. Det är inget man ska behöva förklara, eller ursäkta med hänvisning till sjukdomstillstånd, fobier eller en helig bok. Så länge man inte söker ett arbete vars huvudsysselsättning är att skaka tass – som landshövding eller monark – så är det ovidkommande om man vill ta folk i handen eller inte.

Ur ett socialistiskt perspektiv är det ett uppenbart fall av den maktrelation som råder mellan kapitalist och arbetssökande. Att försöka tvinga någon till en handling som inte ingår i arbetsuppgiften är ett uttryck för den ojämna relation som dominerar kapitalismen. Att staten i form av arbetsförmedlingen ställer upp på kapitalet i det här fallet med att straffa den som inte anammar chefens agenda visar tydlig vems intresse som premieras. I grunden är det ingen artskillnad för den som utsätts, en påtvingad handskakning eller ett ovälkommet sexuellt närmande. Kombinationen av en osäker arbetsmarknad och den hierarki som genomsyrar samhället innebär att godtycket sprider sig. I det aktuella fallet var det dessutom arbetsförmedlingen som drev hetsen.

I det gamla DDR fick man sin karriär saboterad när man öppnade käften vid fel tillfälle. I dagens Sverige får du foten om du har fel keps eller din ekonomiska ersättning tillbakadragen när du inte snällt tar patron i hand. Så var det med den friheten.

Abe Bergegårdh
Styrelseledamot Unga Humanister Skåne

Kommentera!

| | | | |

För att möta den ekonomiska krisen i Grekland skrivs nu ut recept på nedskärningar. Men det är inte säkert att det grekiska folket accepterar dem. Då hotas i förlängningen hela valutasamarbetet, skriver Henrik Månsson, som är ordförande för Lunds socialdemokratiska studentklubb.

Grekland har drabbats hårt av den ekonomiska krisen. Landet har hamnat i världens blickfång då läget där påverkat förtroendet för den dittills så stabila euron. Greklands stora budgetunderskott och omfattande skuldsättning riskerar inte bara att göra landet bankrutt, det ställer också stora krav på det monetära samarbetet i EU. Vissa bedömare menar att hela eurosamarbetet hotas om inte EU:s institutioner lyckas förmå grekerna att genomföra en kraftig sanering av de offentliga finanserna.
Men EU-kommissionen står utan kraftfulla sanktionsmöjligheter och åtgärderna som förs fram kan komma att skapa social oro i Grekland.

Det är inte bara Grekland som är på fallrepet; klarar inte de europeiska institutionerna av att på ett förtroendeingivande sätt lösa de finansiella problemen där, så står fler länder på tur: Portugal, Spanien, Italien. Sprider sig krisen till dessa länder blir det svårt att rädda eurosamarbetet.

Något som talar emot detta undergångsscenario är att det verkar som att unionen tillsammans med den irländska regeringen lyckats upprätthålla förtroendet för Irlands ekonomi, som nyss befann sig i nästan samma läge som Grekland.
Landet har genomlevt tuffa offentliga åtstramningar, som drabbat stora delar av samhället. Det är den medicin som alltså nu föreskrivs Grekland: sänkta löner, höjd pensionsålder och sämre socialförsäkringssystem.
Antagligen finns en vilja att stå ut med åtstramningar om de drabbar den grekiska befolkningen rättvist. Det har i alla fall några inflytelserika fackförbund sagt sig villiga att resonera om.
Men det har ju ofta visat sig att de som drabbas värst av krissanering är de som stått längst ifrån de beslut och spekulationer som orsakat dem. Kan regeringen inte genomföra åtstramningen utan att den drabbar de fattigaste, kommer vi antagligen att få se nya oroligheter i landet. Redan protesterar folk på gatorna. Och grekiska europaparlamentariker på vänsterkanten sade sig i veckan stå bakom mobiliseringen. Det var inte länge sedan Aten och flera andra städer genomlevde omfattande kravaller och upplopp efter att en person skjutits ihjäl av polis. Det finns stora sociala spänningar inom landet. Politisk aktivism av det radikalare slaget har ett brett folkligt stöd, samtidigt som polismakten har haft svårt att göra sig av med traditioner från fascistdiktaturen.
Detta sammantaget gör det svårare att driva igenom nedskärningar i Grekland än på Irland. Det finns också en risk för att en legitimitetskris skulle drabba det europeiska samarbetet. Resultatet kan bli att stora sociala spänningar utnyttjas av lokala politiker som skyller läget på avlägsna institutioner i Bryssel och Frankfurt.

Men det är inte heller en rimlig lösning att tyska skattebetalare ska gå in och betala för att lösa Greklands problem, det kan skapa legitimitetskris i Tyskland. Att släppa in Internationella Valutafonden, IMF, skulle inte bara underminera självförtroendet i de europeiska länderna det skulle också påverka förtroendet för euron som stabil världsvaluta.

Det finns många som argumenterar för att eurosamarbetet är kontraproduktivt då det omfattar ekonomier som är allt för dåligt integrerade för att kunna styras av samma valutapolitik. Det grekiska fallet ger tyngd åt sådana argument, samtidigt som det också måste påpekas att exempelvis Michigan och Detroit befinner sig i samma situation inom ramen för dollarsamarbetet. Det är inte många som argumenterar för olika valutor i USA. Skillnaden mellan eurosamarbetet och USA är att EU saknar ekonomiska muskler på federal nivå. Det finns därför en risk att krisen bakvägen leder till en mer överstatlig union där medlemsländernas rätt till egen finanspolitik utmanas i arbetet med att rädda euron.
Men om man nu kan säga att krisen för någonting bra med sig, så är det att vi förhoppningsvis får vänta länge på en ny folkomröstning om EMU i Sverige.

Henrik Månsson, ordförande för Lunds Socialdemokratiska studentklubb

Kommentera! [1]

| | | | |

Regeringen kommer antagligen inte att låta bygga nya snabba järnvägsspår i Skåne. Trots att det vore en bra miljösatsning – och kosta mindre än Sverige kostade på sig på 1800-talet, skriver järnvägshistorikern Gunnar Sandin (V) och miljöpartisten Karin Svensson Smith.

I ljuset av SAS-krisen mobiliseras nu för att stödja Kastrup. En mobilisering för höghastighetsbanor är ett bättre sätt att möta framtiden.
Samuel Gustaf von Troil (1804–1880) var en av de driftigaste landshövdingar som funnits i Skåne. Men som riksdagsman bekymrade han sig inte bara om länets utan om hela rikets väl och ve. I en debatt på riddarhuset varnade han 1853 att Sverige ”skulle bli lika isolerat från den stora utvecklingen som Kina” om man inte satsade på järnvägar. von Troils och andras agitation hjälpte. År 1856 fick Sverige sina första järnvägar. Det var emellertid nio år efter Danmark och tre år efter Norge. Närmare 30 europeiska stater kom före oss.

Idag går jämförelsen med Kina åt andra hållet. Kineserna planerar att bygga 800 mil höghastighetsjärnväg fram till år 2020 och snart kan man åka med 380 km/h, snabbast i världen, på en ny bana mellan Beijing och Shanghai. Detta ingår i en global trend med satsning på järnvägar i allmänhet och höghastighetsbanor i synnerhet. Till de länder som har börjat bygga sådana hör Marocko och Turkiet. Ett motiv är att banorna har visat sig kommersiellt framgångsrika i länder som Japan och Frankrike. Men viktigare är att vi på grund av klimatförändringarna snabbt måste lämna fossilsamhället. Ska vi nå det 1,5-gradersmål, som en bred internationell opinion och även svenska rödgröna politiker talar om, kan inte flyget fortsätta som hittills, för det finns inga klimatvänliga flygbränslen inom synhåll. Vi kan inte heller låta diesellastbilar stå för merparten av våra godstransporter.

Med järnvägar, där man kan åka minst 300 km/h, slås två flugor i en smäll. Man kommer hyggligt fort fram utan att flyga, och på de gamla järnvägarna blir det mångdubbelt större plats för gods- och lokaltrafik. I fjor kom en offentlig utredning om höghastighetsbanor, som förespråkade att sådana skulle byggas från Stockholm till Göteborg och Skåne. Det skulle vara en stor ekonomisk satsning, men i förhållande till landets trots allt mindre än vad 1850-talets gamla fattig-Sverige kostade på sig.
Mellan och inom partierna är meningarna delade. Det finns moderater som inser att höghastighetsbanor är en framtidssatsning, men dit hör sannerligen inte partiets och regeringens starkaste man, finansminister Anders Borg. Med fortsatt borgerlig regering lär det därför inte bli några positiva beslut. Möjligen sträcker den sig till en ny järnväg från Stockholm till Linköping. Motsvarande tvekan fanns på 1850-talet. Då ville riksdagen till en början enbart satsa på en järnväg från huvudstaden till Göteborg. Men då ingrep landshövding von Troil. Han åstadkom en ändring av beslutet, så att en femtedel av anslagen gick till Södra stambanan. År 1856 var dess första etapp byggd och för 150 år sen var banan från Malmö framme vid Hässleholm.

Må von Troil inspirera dagens skånska politiker! De bör agera för att landet får höghastighetsbanor, men också för att utbyggnaden inte blir en halvmesyr utan att anläggningen av den södra banan inleds samtidigt. Skälen är starka, liksom de var den gången. Sen blir det förmodligen liksom då en intressant debatt om hur banan ska dras genom Skåne, eftersom det finns flera alternativ och många orter vill dra nytta av den. Men den debatten kan vänta tills vidare. Först gäller det att alls få en höghastighetsjärnväg till stånd.

Gunnar Sandin (V)
Karin Svensson Smith (Mp)

Kommentera!

| | | | |

En man som av religiösa skäl vägrade skaka hand med en kvinna stängdes av från sin arbetsmarknadsutbildning. Arbetsförmedlingen fälldes häromveckan för diskriminering.

Kommentarerna till domen har varit många. ”Vad skall väga tyngst i vågskålen, religiös fördomsfullhet, eller vissa grundläggande värderingar som det toleranta svenska samhället har som norm?” undrade centerpartistiska Skånska Dagbladet retoriskt. ”Den som inte respekterar samhällets kärnvärden – och till exempel vägrar hälsa på en kvinna – kan inte räkna med samma möjligheter på arbetsmarknaden som andra” tyckte liberala Sydvenskan.

Här svarar diskrimineringsombudsmannen Katri Linna på kritiken.

Det så kallade handskakningsmålet har rört upp häftiga känslor och skapat livlig debatt.
Det handlar om en ung man som kommit till Sverige som flykting från Bosnien. Han går en arbetsmarknadsutbildning för att kunna få jobb som maskinoperatör. Utbildningen bedrivs av ett privat företag på uppdrag av Arbetsförmedlingen och avslutas med en periods praktik. Mannen klarar sig utmärkt på utbildningen och tillsammans med sin lärare besöker han ett mindre industriföretag i Älmhult för att diskutera en praktikplats.

Vid besöket träffar de först två manliga representanter. Efter en stund ansluter en kvinnlig chef. När hon sträcker fram handen för att hälsa lägger mannen handen över bröstet och nickar. Han förklarar att han på grund av sin religion inte kan ta främmande kvinnor i hand. Intervjun med mannen genomförs sedan som planerat.
Utan att företaget lämnat besked om praktikplatsen fattar arbetsförmedlingen beslut om att stänga av mannen från utbildningen, med motiveringen att han genom sitt uppträdande själv har bidragit till att han inte fått praktikplats.
Men företagets beslut att inte erbjuda honom praktikplats hade inget att göra med hur han hälsade. Det berodde på att han hade fel kompetens och i viss mån också på hans fysik, vilket den kvinnliga representanten (som nu är vd för företaget) intygade i tingsrätten.
Hur mannen än hade hälsat så hade han alltså inte fått någon praktikplats. Arbetsförmedlingen grundade sitt beslut på ett felaktigt antagande.

Enskilda människors rätt att utöva religiösa sedvänjor skyddas av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Konventionen gäller som svensk lag. Diskrimineringslagen ger enskilda personer skydd mot diskriminering som har samband med religion, bland annat inom arbetsmarknadspolitiska program.

Stockholms tingsrätt dömde Arbetsförmedlingen att betala skadestånd till mannen, eftersom det inte fanns några andra skäl för avstängningen än hans religion, att han – med domstolens ord – ”till följd av sin religiösa övertygelse saknade möjlighet att ta främmande kvinnor i hand”.
Det är orimligt att en människa tas ifrån möjlighet till sysselsättning och försörjning bara för att hans religion påbjuder ett annat sätt att hälsa än den västerländska normen. Att hälsa med handen mot bröstet är ett uttryck för respekt på samma sätt som en handskakning är det. I ett mångkulturellt samhälle måste det finnas utrymme för olika hälsningsritualer.

Flera debattörer – bland annat Sydvenskans och Skånska Dagbladets ledarsidor – har använt handskakningsmålet för att ställa jämställdhet och religionsfrihet mot varandra. Det är en konstruerad motsättning som strider mot demokratins grundläggande idé om alla människors lika värde och rättigheter. Som diskrimineringsombudsman strider jag lika hårt för jämställdhet som för jämlikhet oavsett etnisk eller religiös tillhörighet.
Ibland måste arbetslivets krav gå före olika uttryck som är kopplade till enskildas religionsutövning. DO:s erfarenhet är att det nästan alltid går att hantera situationen om de inblandade tillsammans försöker hitta en lösning. Det är arbetsgivaren som enligt lag har ansvar för att det sker.
Arbetsgivaren ska också säkerställa att arbetstagare inte utsätts för trakasserier som har samband med kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, eller sexuella trakasserier.

Ett annat återkommande tema i debatten är att tingsrättens dom skulle spela främlingsfientliga krafter i händerna. För mig som diskrimineringsombudsman är det ett bakvänt sätt att resonera.
De mänskliga rättigheterna är universella och gäller lika för alla människor och det är domstolens sak att pröva tillämpningen av lagarna. Att ifrågasätta en viss grupps möjlighet att få sin sak prövad är en farlig väg att gå. Ett sådant resonemang ger snarare legitimitet åt de krafter som utmanar demokratins grundläggande idé om alla människors lika värde och rättigheter.

Katri Linna
Diskrimineringsombudsman

Kommentera!

| | | | |

Regeringen vill få oss att tro att sänkta skatter skulle gå att kombinera med bättre välfärd och höjda löner till offentliganställda. Det går inte ihop, skriver Daniel Ankarloo, lektor i socialt arbete vid Malmö Högskola

Så har då valrörelsen börjat på allvar. Med tv-debatt och allt.
Ett tydligt återkommande tema, och troligen en avgörande strategi, hos den alltmer pressade moderatledda regeringsalliansen, är att framställa sig själva som de enda trovärdiga och pålitliga, vad gäller ”jobben, ekonomin och de offentliga finanserna”, just i de kristider då de alla är som mest hotade. Alltmedan den nya röd-gröna alliansen, inte minst med Lars Ohlys medverkan, stämplas som oansvariga populister, som en fara just för jobben, ekonomin och inte minst de offentliga finanserna.

Under rubriken ”Höjda löner behövs om vi ska klara välfärden” (Dagens Nyheters debattsida 22 jan) framställde Fredrik Reinfeldt och partisekreteraren Per Schlingmann, Moderaternas politik som ett sätt att garantera framtida välfärd, höjda löner för välfärdsarbetarna, och ”utvecklad kvalitet i verksamheter som förskolan, skolan, sjukvården och äldreomsorgen”. Allt på en och samma gång.
Medlet för denna mirakelmedicin av ”utvecklad kvalitet” i verksamheter som trendmässigt de senaste tjugo åren, oberoende av om moderater eller socialdemokrater har lett regeringarna eller utgjort kommunmajoriteter, har upplevt precis motsatsen, beskrivs av Reinfeldt som ”… att se till att det lönar sig att arbeta, där jobbskatteavdraget … [och] fortsatta skattelättnader med samma inriktning är centrala i en politik som vill ge välfärdens medarbetare utökade marginaler”.

Men snacka om populism! Och snacka om att lova vitt och brett. I alliansregeringens värld kan man tydligen både lova skattesänkningar, och samtidigt mer satsningar, högre kvalitet och till och med höjda löner för personal vars löner finansieras av just skattepengar. Ska vi tro på att skattesänkningar för med sig, inte minskade inkomster för det offentliga, utan plötsligt mer? Eller?
Nja, det är onödigt att spekulera vidare. De senaste tjugo åren i svensk offentlig välfärd talar sitt tydliga språk. Ett minskat skatteuttag, framför allt för staten sedan skattereformerna från 1990 och framåt, har lett till minskade skatteinkomster, som i sin tur lett till att staten kraftigt har minskat statsbidragen till kommunerna – men samtidigt lämpat över mer kostnader och ansvarsområden på dem. I kombination med, ett i kommunallagen inskrivet, vettlöst ”balanskrav” i kommunernas budgetar (på årsbasis!) har kommunerna och landstingen, i ljus av relativt minskade intäkter, sett sig tvungna att skära ned på kostnader. Vilket, trots allt tal om att man skulle värna kärnverksamheterna i ”vård, skola och omsorg”, oundvikligen har lett till att drygt var tionde anställd, i vården och omsorgen skurits bort sedan 1990-talets början. Sysselsättningsgraden har trendmässigt också sjunkit kraftigt, sedan denna nedskärningspolitik började genomföras.

Att nu försöka tuta i medborgarna inför valet, att än mer av samma skattesänkarpolitik skulle leda till mer resurser, bättre kvalitet, och till och med höjda löner för den personal som trots allt inte skurits bort (ännu…) är som sämst kalkylerat missvisande, eller som bäst just hejdlös populism.
Senaste gången budskapet om att sänkta skatter ger mer resurser till välfärden fördes fram i svensk politik med samma oförblommerade envishet, vad jag minns, var budbärarna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson i Ny Demokrati. Är det detta som lurar bakom ”de nya Moderaterna”?

Daniel Ankarloo, lektor i socialt arbete med inriktning socialpolitik vid Malmö Högskola

Kommentera!

| | | | |