Debatt

Kultur betraktas ofta som samhällets guldkant, något man kan unna sig när allt annat ”viktigt” är betalt. Det är en felsyn, anser före detta utbildningsminister Carl Tham (S). Socialdemokratin borde göra kulturen till en lika självklar del av sin politik som vård, skola och omsorg.

I Sveriges författning – Regeringsformen – heter det i inledningen att målet för den offentliga makten är att skapa ett samhälle präglat av ”social, ekonomisk och kulturell välfärd”. Alltså, också kulturell välfärd. Ändå är det så att kulturpolitiken aldrig betraktats som en del av den ”stora” politiken, på jämbördig fot med till exempel socialförsäkringar eller utbildning. Tvärtom. Inom kulturpolitiken måste allt tas om, gång på gång, i utredning efter utredning, debatt efter debatt. Förhållanden inom kultursektorn, välbekanta sedan decennier för att inte säga sekel tillbaka, presenteras som sensationella rön. Idéer och positioner som tjänat oss väl i många år måste gång på gång utvecklas och förklaras och försvaras. Till och med det självklara att konsten måste stödjas med offentliga medel – en självklarhet i praktiskt taget alla samhällen - blir på något sätt en fråga som måste tuggas om. Så är det inte inom välfärdspolitiken i övrigt. När föräldraförsäkringen höjs eller förändras måste man inte ta diskussionen om den över huvud taget skall finnas.
Kulturlivet och människors delaktighet i kulturlivet ingår inte som en naturlig del i
föreställningen om vad samhället är. Konst sägs vara viktigt men är, anses det, om det kniper, ändå umbärligt. Det är något extra och för att få fram resurser till detta måste man hela tiden argumentera från grunden. Sanningen är nog också att för flertalet politiker både på nationell och kommunal nivå spelar konsten ganska liten roll i deras personliga liv och föreställningar. Det sätter sina spår.

Därför mäts också anslag till konstlivet, konstnärer av alla de slag och människors chanser att ta del av konsten, med särskilt mått. Ett nytt statsanslag till något konstområde på, säg, 10 miljoner kronor i en statsbudget på 750 miljarder anses som något oerhört, medan enorma offentliga satsningar på väldiga infrastrukturprojekt anses självklara och ofrånkomliga.
Regeringskansliet i Stockholm byggs till exempel ständigt om för miljarder – en ny omgång har just startat – och om detta sägs inget, ingen bryr sig. En absolut nödvändig renovering ombyggnad av Nationalmuseum, däremot, för ca 750 miljoner, väcker rubriker och upprörda tillrop; vad nu då, detta är väl ändå orimligt. 750 miljoner för ett museum!

Jag har i en liten skrift som Arbetarrörelsens Tankesmedja givit ut (Arbetarrörelsens Tanksmedja Rapport 25/2010) föreslagit vad jag kallat för ”ett svenskt kulturlyft”. Det är efter norskt föredöme och skulle i pengar innebära en ökning av de statliga kulturanslagen med 2, 5 miljarder under den kommande mandatperioden. Ett sådant lyft skulle kunna få ned den kroniska underfinansieringen av det svenska kulturlivet, bristen på underhåll och allt större beroende av biljettintäkter – med allt högre biljettpriser! Det skulle också ge chansen att åtminstone delvis förbättra konstnärernas levnadsvillkor.
Allt kan inte göras med 2,5 miljarder nya pengar, men det skulle ändå kunna vara en stark förbättring – särskilt om kommunerna, som i Norge, följde upp det med egna anslagsökningar. Jag vill gärna se de röd-grönas förslag om en ny miljard till kulturen som ett steg på vägen till kulturlyftet – men nästa steg måste tas snart!

Pengarna är viktiga, men jag vill framför allt se denna önskade anslagsökning som ett uttryck för ett nytt förhållningssätt inom socialdemokratin: att göra kulturen till ”hög politik” det vill säga att kulturpolitiska krav och argument ingår i partiets centrala budskap och föreställningsvärld om vad som är viktigt i samhället; i samma mantra som vård, skola omsorg – och kultur. Utgångspunkten måste vara övertygelsen att ett levande och starkt kulturliv som också är tillgängligt för de många människorna är en oerhörd tillgång, inte i första hand ekonomisk utan mental, intellektuell, demokratisk. Då krävs betydande offentliga insatser, marknaden räcker inte. Konsten skall vara fri, det offentliga skall stödja, inte styra. En aktiv kulturpolitik är en motkraft till samhällets totala kommersialisering.
Det är en hållning som kolliderar med Moderaternas. Det är ingen tillfällighet att de i alla år särskilt retat sig på kulturpolitiken. Just på detta område släpper de gärna fram sina ideologiska instinkter: mindre omfördelning, mera marknad, mindre offentlighet. Här finns också en kulturfientlighet och brist på respekt för det konstnärliga arbetet. Så mycket viktigare för socialdemokratin att ta den striden, inte i politikens sidoområden utan i dess centrum.

Carl Tham

Kommentera!

| | | | |

"I efterhand går det alltid lättare att kritisera men i den situationen
måste revisorn faktiskt försöka bedöma den information som bolaget lämnar."
Ingen skugga ska falla på revisorn som godkände årsredovisningarna med
andra ord. Det är Dan Brännström på FAR, revisorernas organiserade
brödraskap som säger så. En kritisk betraktare skulle tilläga att revisorn
antagligen haft för dålig ersättning – för åtta miljoner kan man inte
begära så mycket.

Bengt Göransson

Kommentera!

| | | | |

Det byggs för lite och för dyrt. Det är en viktig anledning till den exploderande bostadsbristen i storstäderna – och ett resultat av bland annat att investeringsstödet och räntebidragen slopats. Politiken måste nu återta sitt grepp om bostadsmarknaden och bygga bort bristen. Det skriver journalisten Kent Werne, som granskar den bostadsmarknaden i sin nya bok Du sköna nya hem.

Bostadsbristen växer och trängseln på bostadsmarknaden ökar. 200 000 unga svenskar mellan 20 och 27 år saknar till exempel en egen bostad. Folk sover på soffor, hoppar mellan tillfälliga andrahandskontrakt eller tvingas bo kvar hos sina föräldrar.
När hyreslägenheter ombildas till bostadsrätter och allmännyttan säljs ut blir det allt svårare för ungdomar och folk utan hög inkomst att hitta en bostad. Och när priserna stiger på det som byggs nytt, spär det förstås på den kniviga situationen.
Men grundorsaken till bostadsbristen måste faktiskt sökas djupare än så. Problemet är nämligen att det byggs för lite över lag. Enligt Boverket behövs det omkring 45 000 nya bostäder i Sverige varje år för att byggandet ska hålla jämna steg med befolkningsökningen. Men i fjol påbörjades bara 17 000 bostäder. I Skåne började det byggas 1600 bostäder under 2009. Den rekordstora befolkningsökningen hade krävt omkring 9500.
Det var inte bara i fjol det glappade mellan behov och resultat. Sedan början av 90-talet har bostadsbyggandet i Sverige haltat rejält. Sådant märks inte på en gång – det tar några år. Husen som en gång byggts står ju för det mesta kvar, och eftersom Sverige var praktiskt taget befriat från bostadsbrist under 70- och 80-talet var fallhöjden rätt så hög. Men nu går det inte att leva på arvet längre: bostadsbristen är akut i tillväxtregionerna, och den växer för varje år.

Frågan är varför det byggs så lite nuförtiden? Man kan vända på frågan: varför byggdes det mer förr? För så var det. Under 60-talet byggdes det mellan 80 000 och 120 000 bostäder om året. Även under 70- och 80-talet hölls byggtakten på en bra bit över 40 000. Men på den tiden var förutsättningarna annorlunda.
Efter 1945 sparkade Socialdemokraterna igång en generell bostadspolitik där statligt stöd till bostadsbyggandet var en av pelarna. Staten gav långsiktiga och förmånliga lån med garanterat låg ränta till både kommunala och privata bostadsbolag. Bakgrunden var densamma som för välfärdsstaten i stort: arbetarrörelsen kom fram till att vissa saker, som vård, skola, omsorg och ett eget hem, borde vara sociala rättigheter, och därmed något som staten och kommunerna måste ta ansvar för. Marknaden hade inte klarat av bostadsförsörjningen tidigare, det hade byggts för lite, varit för dyrt, och för ojämlikt. Så det offentliga gick in och styrde upp bostadsmarknaden, såg till att hyrorna blev överkomliga för alla och att byggandet av bra bostäder tog fart.
När rekordgenrationen skulle flytta hemifrån under 60-talet, och folk kom till Stockholm, Göteborg och Malmö för att ta jobb i de arbetskraftstörstiga industrierna, ökade också behovet av nya bostäder. Köerna växte och trycket på politikerna ökade. Det var då man kickade igång miljonprogrammet. Det offentliga la helt enkelt in en extra växel, pumpade in pengar i bostadsbyggandet, använde allmännyttan som verktyg, och drev upp byggtakten till över 100 000 bostäder om året mot slutet av 60-talet.

Men så funkar det inte längre. Kontrasten mot dagens politiska handlingsförlamning är tydlig. Bostadspolitiken är ett av de områden där marknadstänkandet har fått störst genomslag. Ansvaret för att fixa bra bostäder har outsourcats till marknadskrafterna – det ses inte längre som politikens uppgift. Forskarna talar till och med om en avpolitisering.
Avvecklingen av det statliga generella stödet inleddes under regeringen Bildt i början av 90-talet, och fortsatte sedan under Göran Perssons regeringsperiod. Tittar man på statistiken är det svårt att missa sambandet mellan det borttagna statliga stödet och det haltande bostadsbyggandet. 1992 störtdök byggtakten till minimala 12 000 bostäder per år och under hela 90-talet låg det under 20 000, trots en stadig befolkningsökning. Först omkring 2003 började byggandet öka, vilket delvis berodde på högkonjunkturen, men också på ett tillfälligt investeringsstöd till hyresrätter som Socialdemokraterna infört.
Direkt efter valet 2006 drev dock regeringen Reinfeldt spiken i kistan på den statliga bostadspolitiken genom att avskaffa investeringsstödet, liksom de sista resterna av räntebidragen. Motiveringen? Att staten inte ska lägga sig i bostadsbyggandet. Det skulle ordna sig ändå, bara man lät marknaden vara ifred.
Resultatet blev att byggtakten störtdök redan 2007, och fortsatte sedan neråt när finanskrisen slog till. Där står vi nu, med ett bostadsbyggande som är lika svajigt och konjunkturkänsligt som på 20- och 30-talet.

Kostnaderna för nyproduktion har ökat kraftigt de senaste åren, vilket till stor del beror på att det statliga stödet försvunnit. Alltså byggs det mindre, samtidigt som hyrorna i nyproducerade hyresrätter har dragit iväg. Bostadsbolagen måste nämligen ”skapa lönsamhet” i byggandet, och det gör man genom att lägga kostnaderna på hyresgästerna. Och det är möjligen så man tänker sig att bostadsbristen ska åtgärdas i framtiden: genom att hyrorna höjs. På så sätt uppstår enligt kommunminister Mats Odell (Kd) ”ett större intresse för att investera i och förvalta hyresrätter”, som han uttryckte det i samband med presentationen av det nya hyressättningssystemet i mars. Och visst: högre hyror i attraktiva områden kan kanske öka byggtakten en aning, men till priset av en mer ojämlik bostadsmarknad och ökad segregation. Vilket kanske också är en del av poängen med ett system där hyrorna tillåts dra iväg: på så sätt har nämligen färre råd att efterfråga de lägenheter som byggs, vilket enligt vissa ekonomer är ett sätt att korta köerna. Men kanske inte ett sätt att komma åt den verkliga bostadsbristen. Den kan bara byggas bort.
Och om byggtakten ska komma upp i nivå med Boverkets rekommendationer är det rätt våghalsigt att lita blint på marknadskrafterna. Kanske är det läge att börja ta ett politiskt grepp om bostadsbyggandet igen – och se det som politikens ansvar att förverkliga grundlagens princip om allas rätt till en egen bostad.

Kent Werne, journalist och författare, som just utkommit med reportageboken Du sköna nya hem (Ordfront)

Kommentera!

| | | | |

Alla tar avstånd från Sverigedemokraterna. Samtidigt påverkar SD de andra partiernas politik och blir en spegel för de goda demokraternas egen nationalism. Det skriver forskaren Anders Hellström, som i dagarna kommer ut med en bok om hur SD behandlats i offentligheten de senaste åren.

Sverigedemokraterna (SD) väcker känslor. De flesta upprörs över ett parti som upprepar att Sverige är till för svenskarna främst. Medan det svenska folket enligt statsvetaren Marie Demker (DN 24 maj 2010) blivit allt mindre främlingsfientligt gör SD politik av samma stämningar.Några få attraheras av SD som, enligt självbilden, säger det som ”alla innerst inne tänker”.
Efter att partiet fick närmare tre procent i riksdagsvalet 2006 spreds en moralpanik bland journalister och traditionella partier. Hur kunde det komma sig att ett parti med bakgrund i högerextrema rörelser som Bevara Sverige Svenskt (BSS) och Vitt Ariskt Motstånd (VAM) lyckades få mandat i nästan hälften av Sveriges kommuner?
Alf Svensson, före detta partiledare för Kristdemokraterna, föreslog i en artikel i Göteborgs-Tidningen (25 april 2007) att ”Sverigedemokraterna måste ställas fram, avklädda och avslöjade, och det är deras nationalegoism och deras odemokratiska människosyn som ska framstå i all sin ynkedom”. Det före detta socialdemokratiska statsrådet Thage G. Petersson kopplar i en artikel i Sydsvenskan (25 februari 2007) explicit SD till nazismen: ”Sverigedemokraternas åsikter idag om antisemitism och främlingsfientlighet hör nära ihop med nazismens ondska och förbrytelser”.

Budskapet är att SD representerar moraliskt förkastliga åsikter som inte hör hemma i politikens finrum. SD har inte bara ”fel” åsikter, de är också ”onda”. De är ”ulvar i fårakläder” som döljer sin främlingsfientliga agenda under en polerad fernissa. Åtminstone var detta en vanlig tankefigur i efterdyningarna av det förra valet.
I ett antal artiklar beskrivs emellanåt också SD som ”politiska tokstollar”, att partiet styrs av ett gäng glada amatörer som saknar kunskap och intresse för det dagliga politiska arbetet. Göteborgs-Tidningens politiske redaktör, Jimmy Fredriksson, beskriver i en ledare hur valda SD-representanter dragit tillbaka sin kandidatur, struntat i att dyka upp på fullmäktigemöten eller gått under jorden: ”Sverigedemokraternas Ankeborgsmentalitet har visat på en svaghet i systemet. Men det går åtminstone att rätta till. Sverigedemokraternas förakt för demokrati är en del av partiets väsen” (30 november 2006).
Nuförtiden är de flesta måna om att distansera sig från SD och samtidigt visa respekt för SD:s väljare. Borgerliga politiker och journalister antyder att SD:s folkhemsvurm och välfärdschauvinistiska ansats gör att partiet är ett vänsterprojekt i socialdemokratins efterföljd som värnar kulturell homogenitet och social konformism. Från det ”röda” lägret lyfter man istället fram partiets värdekonservatism och partiets, åtminstone tidigare, så tydliga arbetsgivarorientering.
SD är kortet i kortleken som ingen vill ha på sin hand; en ”Svarte Petter” i svensk politik.

I boken Vi är de Goda: den offentliga debatten om Sverigedemokraterna och deras politik har jag undersökt SD position och funktion i svensk politik.
Jag argumenterar för att SD snarare utgår från och radikaliserar etablerade stämningar i det svenska samhället än att man skulle utgöra en avvikelse i svensk politik och historia. SD knyter exempelvis an till populärt rotade föreställningar om folkhemmet som ett förlorat paradis eller att integrationspolitiken skulle vara ett komplett fiasko. SD går längre än andra, men partiets föreställningsvärld närs av uttryck för vad som är svenskt, respektive vad som anses hota sammanhållningen – som också förekommer hos SD:s kritiker. SD utmärker sig genom att inskränka det svenska medborgarskapet till kulturellt lika svenskar, men även flera traditionella partier – givetvis påverkade av utvecklingen i andra länder – har på senare år börjat prata om speciella krav för att man ska kunna bli svensk medborgare.
I många andra europeiska länder har det skett en normalisering av den typ av nationalistisk retorik och politik som SD representerar. Det är inte konstigt. Partier påverkar varandra, kliver in på varandras revir och formulerar sina förslag i relation till andra politiska motståndare som tävlar om väljarnas röster. Moderaterna vill till exempel liksom SD också göra anspråk på att vara det nya folkhemspartiet som företräder hela det arbetande folkets intressen över snäva klassgränser.

Samtidigt märks en trend som går i delvis motsatt riktning, nämligen att SD:s närvaro i den svenska offentligheten förstärker politikens moraliska underton och känslomässiga dragningskraft. Debatten polariseras, som i citaten jag inledde med.
SD:s närvaro utmanar den svenska självbilden om att ”vi svenskar” är lite mer öppna, toleranta och kosmopolitiska än andra ”folk”. Uttryck för nationalism kan i det perspektivet handla om att känna stolthet över ett land som gör gästfriheten till en dygd.
En effekt av detta är att ”de goda demokraternas nationalism” framstår som sund, naturlig och ofarlig just för att den speglas mot SD:s nationalism som ond, bedräglig och fientlig.

Anders Hellström, Doktor i statsvetenskap och verksam som forskare vid Malmö Institute for Studies of Migration, Diversity and Welfare (MIM), Malmö Högskola.

I dag fredag kl. 18. 15 berättar Anders Hellström om sin bok på Efter Arbetets seminarium på Malmöfestivalen. 



. Se annons sid XX

Kommentera!

| | | | |

Skattesänkningarnas tid är över. I hela världen kommer staterna att försöka öka sina intäkter de närmaste åren. Den politiska striden handlar nu om vem som ska bära bördorna, skriver den amerikanska världsystemteoretikern Immanuel Wallerstein.

Alla känner till det gamla talesättet att det enda man inte kan undvika är döden och skatterna. Men de flesta av oss lägger en hel del möda på att skjuta upp bådadera. Skatter är och förblir en rätt impopulär idé överallt. Få klagar på att de inte beskattas tillräckligt. Problemet är förstås att nästan alla samtidigt vill ha de nyttigheter som skatterna används till.

Helt nyss presenterades häpnadsväckande resultat av en opinionsmätning i Frankrike. Landet har bland de högsta skatterna i världen, men ändå tror en majoritet av befolkningen att skattehöjningar är oundvikliga. Ännu mer överraskande är fler högerväljare än vänsterväljare och fler rika än fattiga förväntar sig skattehöjningar – trots att Frankrike har en högerregering.
Men faktum är att knappt en enda regering i hela världen, vare sig på nationell eller lokal nivå, har tillräckligt med pengar för att klara den utgiftsnivå som lagarna kräver plus det som en majoritet av medborgarna vill ha. Därför lånar dessa regeringar pengar och blir på så vis (ännu mer) skuldsatta – vilket är impopulärt – och/eller så skär de ner.
I själva verket tycks dock varken lån eller nedskärningar räcka. Därför höjer alla regeringar överallt skatterna. Det kommer de att fortsätta med de närmaste åren. Men de flesta av dem förnekar att det är just detta de gör.

Så hur kan man dölja att man höjer skatten? Ja, det finns flera sätt.
Det första sättet är att höja avgifterna för statliga eller kommunala tjänster. Om en regering till exempel höjer avgiften för att ansöka om en licens eller något annat dokument, så innebär det en skattehöjning för den som ansöker. På samma sätt innebär en höjd pensionsålder en skattehöjning för de blivande pensionärerna.
Det andra sättet en regering kan använda är att plocka bort något understöd eller subvention som den tidigare åtagit sig. Om det till exempel handlar om bidrag till ett företag, så innebär det en skattehöjning för företaget – vilken oftas (men inte alltid) kan skickas vidare till konsumenterna.
Om understödet istället var riktat till individer – till exempel a-kassan – så innebär det en skattehöjning för individen om man sänker eller tar bort det.

Men den viktigaste typen av bidragssänkning – viktigast därför att det är det minst uppenbara – inträffar när en nationell regering minskar överföringarna till en lokal regering [kommuner och landsting, övers. anm].
Vad den gör är helt enkelt att förlägga skattehöjningen på lokal nivå istället för på nationell. För det lokala styret ställs då inför ett val. Antingen kan man höja skatten för att kompensera för bortfallet. Eller så kan man minska utgifterna, till exempel genom att minska investeringarna i skolan.
Om det lokala styret [kommunen] lägger mindre pengar på utbildning, så är det rimligt att anta att kvaliten på den utbildning man erbjuder blir lägre. Det kan leda att de mer välbeställda invånarna, de som har råd, istället köper privat utbildning åt sina barn. De fattiga får alltså sämre utbildning eller kanske ingen utbildning alls. De välbeställda får ökade kostnader, i praktiken ett slags skattehöjning, men en skattehöjning som inte gynnar befolkningen som helhet.

Ja, skatter är verkligen oundvikliga, och sällan har de varit så oundvikliga som när världsekonomin är i så dålig form som nu. Men vad som inte är självskrivet är vilken grupp eller grupper som ska bära bördorna.
En del kallar fräckt nog detta för klasskampen. Den bedrivs ganska vildsint idag.
Den enda paroll som det inte finns någon anledning att tro på är den som handlar om sänkta skatter. Det finns överhuvudtaget inget sätt att sänka skatter idag. Däremot finns det mer eller mindre rättvisa sätt att beskatta. Den fråga vi står inför handlar om vems skatter som ska höjas och på vilket sätt. Det är en av de centala politiska striderna i vår tid.

Immanuel Wallerstein, 
professor i sociologi 
vid Yale University, USA och världsystemteorins grundare
[Copyright by Immanuel Wallerstein, distributed by Agence Global. ]
Övers. Petter Larsson

Kommentera! [1]

| | | | |

Skolk i betyget och föräldrar på lektionerna? Nej tack. För att komma till rätta med störningar och skolk krävs helt andra åtgärder än dem utbildningsminister Jan Björklund föreslår, anser Pierre Sjöström, Pia Jönsson och Ola Möller, som alla är socialdemokratiska politiker i Staffanstorp.

Utbildningsminister Jan Björklund lanserade häromveckan idén om att skolk ska föras in i betygen för elever i både grundskolan och gymnasiet. Ambitionen är som vanligt att med piskan i högsta hugg rätta in eleverna i det moraliska led, som Björklund anser försvagats i den svenska skolan. Inga konkreta åtgärder som stöd för de skolkande eleverna följer med förslaget, utan endast en nitisk övertro på betygens tvingande inverkan på barnens sinnen bär upp idén.
Givetvis har Björklund rätt när han säger att läraren ska meddela hemmet redan vid första tillfället då skolk förekommer och att läraren ska fortsätta att göra detta så länge skolket pågår. Men Björklund slår in öppna dörrar. Alla lärare vi stött på, som sköter sitt jobb på rätt sätt, gör redan så. Om detta inte sker är det inte elevens fel, utan beror på brister i lärarnas arbetsmiljö, till exempel tidsbrist, stress eller andra resursrelaterade problem.
Men i övrigt ger vår samlade erfarenhet – som består av kunskaper från yrkesroller som lärare i högstadiet, omsorgsarbete och politiskt arbete inom barn och utbildningsfrågor – oss helt andra svar en dem Björklund ger. För oss handlar en god skola om att öka personalens kompetens, att anpassa de pedagogiska formerna till varje elevs unika behov, att skjuta till mer resurser till den elevvårdande verksamheten, samt att förbättra samarbetet med till exempel de sociala myndigheterna, för att på så sätt kunna skapa en lugn och trygg miljö kring de elever som har problem med skolk.

Skolket är ju i regel symptom på andra problem. Eleverna mår dåligt, har svårt att hänga med på lektionerna eller trivs inte i den sociala och pedagogiska miljö som klassrummet erbjuder. Detta eftersom vi vet att alla barn i grunden är nyfikna på, öppna inför och positiva till nya kunskaper och upplevelser. Ingen elev som trivs i skolan och som känner att den kan tillgodogöra sig den kunskap som skolan erbjuder väljer att börja skolka. Skolket kommer som en effekt av brister inom eller utom skolan. Det är dessa brister vi måste åtgärda.
Som grädde på moset gick Björklund ut ett par dagar senare med ett förslag som starkt kontrasterar mot Folkpartiets påstådda liberalism. Tanken är nu att föräldrar ska tvingas följa med sina barn i skolan när lärare eller rektor bedömer att eleven, för att använda Björklunds egna ord, ”spelar Allan” eller liknande. Förslaget är att ropa efter vargen, det är fullt möjligt att nå denna lösning redan idag genom dialog, om det skulle behövas.

Dessutom är förslaget orealistiskt. Skälen till att tvingande åtgärder inte fungerar är dels knutna till föräldrarna. Vem ska betala utebliven lön, vem ska betala ersättare eller vikarie på arbetsplatsen och vad ska ske om föräldrarna vägrar? Dels är det ofta konflikter i hemmet som leder till att en del barn hamnar på glid. Att då sätta föräldern i skolbänken bredvid sitt barn kan snarare vara kontraproduktivt.

Slutsatsen är enkel. Bekämpa inte symptomen utan ge dig på sjukdomen om du vill bot och bättring. Inget barn föds till en skolkare eller bråkstakar. Deras beteende formas av omgivningen. För att bemöta detta behövs mer resurser till skolan, inte fler piskor i arsenalen.

Pierre Sjöström (S), gruppledare Barn- och utbildningsnämnden i Staffanstorp
Pia Jönsson (S), gruppledare Tekniska nämnden i Staffanstorp
Ola Möller (S), ersättare i Kultur- och fritidsnämnden i Staffanstorp

Kommentera!

| | | | |

Vinner de borgerliga valet blir Sverige ett sämre land med större klyftor. Därför drar nätverket Vitartillbaka igång sin rödgröna kampanj i Malmö nu på söndag.

Vitartillbaka är en nätverksorganisation som oberoende av de rödgröna partierna arbetar för att få bort alliansregeringen. Vi ser det som mycket allvarligt om Reinfeldtregeringen sitter kvar ytterligare en period. Sociala klyftor kommer att öka, otryggheten blir värre och antalet definitivt utstötta blir fler. Vi kommer att förlora kontakten med det Sverige där de sociala klyftorna minskade.
Idén föddes när en av oss hörde Mikael Wiehes låt Ta tillbaka. I denna rasande sång gör Wiehe ett kraftfullt ställningstagande mot den borgerliga regeringen och uppmanar oss att ta tillbaka det som var vårt. Vi som inte är medlemmar i något rödgrönt parti ville göra en insats. Vi startade vår websajt www.vitartillbaka.se och kontaktade Wiehe. Tillsammans med honom har vi skrivit ett upprop och bestämt att hans sånger Keops pyramid och Det här är ditt land tillsamman med Ta tillbaka skall fungera som våra kampanjsånger.
Vitartillbaka startar sin utåtriktade kampanj söndagen den 15 augusti på den rödgröna valfestivalen i Malmö Folkets park – där Wiehe framträder. Med hjälp av vår webbsajt kommer vi att stimulera människor runtom landet till att genomföra självständiga rödgröna valaktiviteter. Här kommer att finnas olika enkla tips om vad man kan göra. Vi kommer att ha löpande politiska kommentarer som skall fungera som stöd för både diskussioner i kafferummet och den valagitation som såväl partianslutna som oberoende rödgröna sympatisörer bedriver på gator och torg. Gå in på vår webbsajt. Och sprid på alla sätt budskap och kamplust vidare!

Staffan Lindberg, professor emeritus i sociologi
Ulf Lindberg, pensionerad lärarhögskolelektor
Per-Olof Olofsson, pensionerad sociologiprofessor

Kommentera!

| | | | |

År 2003 gav den statliga pälsdjursnäringsutredningen pälsbranschen till 2010 på sig att få bukt med de allvarliga djurskyddsproblemen i minkuppfödningen. Sju år senare kan vi konstatera att ingenting har hänt. Pälsfarmerna har brutit mot djurskyddslagen i 22 år – men nu är det nog. Det skriver Helena Edberg och Stefan Holmgren från Djurrättsalliansen, som i veckan avslöjade allvarliga missförhållanden på svenska minkfarmer.

I den svenska djurskyddslagens fjärde paragraf står det att alla djur ska få utlopp för sitt naturliga beteende, och de ska skyddas mot onödigt lidande. Men Sverige tillåter fortfarande att minkar föds upp i gallerburar på 30x90 centimeter och dödas när de är ett halvår gamla för att bli en produkt som ingen behöver.

Under ett och ett halvt års tid har Djurrättsalliansens researchgrupp arbetat med att kartlägga den svenska pälsindustrin. Vi har läst inspektionsprotokoll, miljödomar och forskningsrapporter och vi har besökt en femtedel av Sveriges 75 minkfarmer för att själva se hur det ser ut. Vi har hittat en hårt kritiserad bransch med stora miljöproblem. Men framför allt har vi hittat minkar. Smidiga, vackra, vilda minkar inspärrade i smutsiga små burar i rad efter rad, skjul efter skjul. Minkar som aldrig får se något annat vatten än det som kommer ur vattennippeln, trots att de är simmande jägare. Minkar som utför så kallade stereotypa beteenden, ändlösa upprepade rörelser fram och tillbaka, som ett sätt att försöka hantera sin stress och frustration. Det här är onormala, upprepade beteenden som kan ses hos djur som lever under dåliga förhållanden och inte får utlopp för sina naturliga behov. Ett välkänt exempel är de isbjörnar och stora kattdjur som vandrar fram och tillbaka på djurparker, liksom elefanter som vaggar av och an. Studier på minkar har gång på gång visat att de stimulanslösa burarna på farmerna gör att en majoritet av djuren utvecklar dessa beteendestörningar. Det är helt enkelt deras enda sätt att stå ut.

Det här visste vi redan. Vi var beredda på att möta pigga ögon bakom galler och djur som är så psykiskt nedbrutna att de oupphörligt vandrar i samma mönster i burarna. Det är illa nog. Men verkligheten på farmerna var ännu värre än vi kunnat ana.
Vi hade förstått att dödligheten var hög. Flera rapporter visar att var fjärde till var femte djur dör innan de är ett halvår gamla. Men vi visste inte hur de dör – och hur de lider. Nu vet vi. Vi har sett ungar som tuggar på sina döda kullsyskon, hela kullar där alla djur har fått sina öron avbitna, unga djur med stora öppna sår i huvudet, och fullvuxna minkar som vrider sig, kastar sig fram och tillbaka, skriker i panik och smärta för att minuter senare vara döda.
Det har varit fruktansvärt att se det här hända utan att kunna göra någonting åt det, och i de värsta situationerna har känslan av maktlöshet varit stor. Men vi har haft vårt mål klart för oss – att göra verkligheten på farmerna känd för alla, och att skapa en opinion som ställer politikerna till svars.

För sju år sedan presenterades en statlig utredning om pälsdjursnäringen, tillsatt av den socialdemokratiska regeringen. Slutsatsen löd: ”Vi anser sammantaget att indikationerna om att 4 § djurskyddslagen inte är uppfylld bör ha upphört till slutet av 2010. Om så inte har skett bör minknäringen helt eller delvis läggas ner.” Framför allt betonade utredningen att frekvensen av stereotypa beteenden måste minska rejält.
Vi har, som sagt, sett mängder av frustrerade och utelämnade djur utföra sitt ändlösa springande fram och tillbaka vid de allra flesta av våra besök. Och fler vittnar om samma sak: under vintern 2010 genomförde Sveriges Lantbruksuniversitet en studie på två svenska farmer, där 73 procent av djuren uppvisade stereotypier. Det här visar tydligt att utredningens krav inte har uppnåtts.

De politiska blocken har valt varsitt sätt att reagera på den här informationen. Inför valet lovar de rödgröna partierna, liksom Feministiskt Initiativ, att avveckla hela näringen. Från Allianspartiernas sida talar man istället om nya utredningar och utökade kontroller. Det framstår som ett hån. Minkarna har väntat i tjugotvå år – det behövs inte fler utredningar. Minknäringen har fått alldeles för många chanser, det enda som återstår är ett förbud.


Helena Edberg
Stefan Holmgren
Djurrättsalliansen

Kommentera!

| | | | |

Varför ska man betala i simhallen men inte på biblioteket? sa Ulf Adelsohn när han var moderat partiledare.Är det viktigare att läsa böcker än att hålla sig ren? fortsatte han utan att inse att det faktiskt kan vara så. Många grymma diktaturer har ursäktats med att folket fick både käk och tvål. Jag går in på Moderaternas hemsida för att få besked om partiets åsikt idag. Under rubriken "Moderaterna om kultur" hittar jag faktablad samt frågor och svar Jag klickar på Läs mer och får omedelbart svar: Sidan du söker finns inte, står det. Ett besked det också.

Bengt Göransson 

Kommentera!

| | | | |

ISAF har totalt misslyckats i Afghanistan. Det går inte att rättfärdiga att Sverige deltar i USA:s krig, skriver vänsterpartisterna Kalle Larsson och Hans Linde. 

Sverige deltar med trupp i den Nato-ledda Internationella säkerhetsstyrkan i, ISAF, som i praktiken är en del av USAs krigföring i Afghanistan. Den fred som Sverige påstås vilja främja i Afghanistan blir alltmer avlägsen för varje år som går och det står alltmer klart att den internationella militära insatsen i grunden misslyckats. I krigets spår flyr människor, men vägras skydd i Sverige. Det är hög tid att svensk trupp lämnar Afghanistan.

De senaste avslöjandena av hemliga dokument från Wikileaks visar krigets verklighet bakom propagandabilderna. Kriget i Afghanistan är brutalt, och drabbar civila hårt. Förra året dödades 2 412 civila i Afghanistan enligt siffror från FN. Det är en ökning med 14 procent från året innan och med nästan 60 procent jämfört med 2007. Vi vet också att en fjärdedel av de afghaner som fick sätta livet till förra året dödades av de internationella styrkorna eller av regeringsstyrkor. Därtill skadades också flera tusen personer – detta i ett land där tillgången till sjukvård minst sagt är bristfällig.

Från i första hand den borgerliga regeringen försöker man motivera det svenska deltagandet med sitt stora engagemang för det afghanska folket. Det är en retorik som klingar falskt inte minst när unga afghanska män samtidigt avvisas från Sverige tillbaka till krigets helvete i Afghanistan. Det är en fullständig intellektuell kollaps hos borgerligheten när svensk trupp skickas till Afghanistan med argumentet att de behövs för att läget är så osäkert och farligt, men afghaner samtidigt påstås trygga kunna återvända till stora delar av samma land. Vänsterpartiets uppfattning är tydligt, ingen borde med tvång sändas tillbaka till krigets Afghanistan.

När man nyligen från regeringspartierna meddelat att man vill förlänga insatsen och kan tänka sig att skicka ytterligare trupp till Afghanistan är det krigshetsare som talar. Att det svenska försvaret har tecknat avtal med de afghanska myndigheterna om att eventuella fångar ska överlämnas till den afghanska säkerhetstjänsten NDS, ökänd för sin omfattande användning av tortyr, talar också det sitt tydliga språk. Den borgerliga regeringen är betydligt mer upptagen av att visa sig lydig mot USA än att bry sig om civilbefolkningen i Afghanistan eller värnandet av mänskliga rättigheter och folkrätt.

Insatsen motiveras ibland också med att vi ska stötta landets kvinnor, som om det var ett feministiskt krig Sverige deltar i. Men vad afghanska flickor och kvinnor behöver är knappast fler bomber och granater utan sjuk- och hälsovård, utbildning och ökad respekt för sina mänskliga rättigheter. Även på detta område har ISAF i grunden misslyckats, bara var fjärde afghansk kvinna kan läsa och skriva och den ansedda människorättsorganisationen Human Rights Watch visade i en rapport i november att situationen för de afghanska kvinnorna på flera punkter försämrats de senaste åren. Låt oss påminna om att kostnaden för att ha en svensk soldat i Afghanistan motsvarar kostnaden för att ge 1400 afghanska flickor och pojkar utbildning i ett helt år.

Det är hög tid att ISAF:s totala misslyckande på marken får konsekvenser. Svensk trupp måste lämna Afghanistan. Talibanerna, som blivit synonymt med alla som gör motstånd, har stärkts och växer i takt med att antalet utländska soldater ökar, och efter åtta år av krig i Afghanistan är det uppenbart att motståndsrörelsen inte går att besegra militärt. Istället för att med militära medel försöka besegra motståndsgrupperna borde vi bidra till att afghanerna kan ta itu med de grundläggande problemen i det egna samhället – bristen på arbete, utbildning och framtidstro. En sådan utveckling är omöjlig under pågående ockupation.

Vi måste inse att det Afghanistan behöver är inte fler soldater utan ökat bistånd och en politisk lösning på konflikten. Sverige ska inte vända Afghanistan ryggen, tvärtom bör ett trupptillbakadragande kombineras med kraftigt öka vårt bistånd och ett starkt politiskt stöd till de försök till freds- och försoningsprocess som görs.

Vänsterpartiet är idag det parti skarpast och tydligast kräver att den militära insatsen i Afghanistan ska avbrytas. Det handlar inte för en sekund om att vi avvisar internationella insatser, tvärtom. Vi är positivt inställda till deltagande i internationella, fredsbevarande insatser som grundar sig i FN-mandat. Men att delta i USA:s krig i Afghanistan går emellertid inte att rättfärdiga. En kommande rödgrön regering måste vara tydlig. Flyktingar från Afghanistan måste få skydd i Sverige. Svensk trupp skall ut ur Afghanistan.

Hans Linde,
Riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson (V)

Kalle Larsson
Riksdagsledamot och flyktingpolitisk talesperson (V)

Kommentera! [4]

| | | | |