Ship to Gaza blir storpolitik

Bortom offentligheten har Israel fått all den hjälp de kunnat drömma om av FN, EU, USA och Papandreo, skriver Maria-Pia Boëthius.

Så här är läget i frihetsflottan Ship to Gaza nu: Vi fortsätter att vänta i Aten på att vår båt Juliano ska repareras efter sabotaget. Stöd till Ship to Gaza strömmar in från hela Sverige. Vår barnmorska Anna Nordfjell får hälsningar från Gaza att de väntar på oss och längtar efter oss. Och vi efter dem!

Det jag skriver nu är mitt eget och är inte Ship to Gazas åsikter. Det är fantastiskt att vara inbäddad journalist i svenska frihetsflottan och med egna ögon se hur Israel, medierna, de svenska tidningarna och världssamfundets ledare, inte folken, reagerar på Ship to Gaza. Att denna lilla aktion för att fästa världens ögon på Israels folkrättsvidriga blockad av Gaza utlöser storpolitisk panik gör mig djupt förundrad.

FN och EU som fördömt Israels illegala blockad av Gaza, men sedan struntar i den och håller tyst tar sig istället tid att kritisera frihetsflottan, Hillary Clinton kallar den ”onödig” och så vidare.

Ship to Gaza är del av en rörelse bland folken, som inte längre accepterar sina ”ledares” politiska manipulationer och dolda agendor, som Stefan Jonsson skrivit ”stater så uppbundna av ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen att de inte kan försvara de värden som givit dem legitimitet…Om regeringarna inte agerar i enlighet med lagen bör vi själva se till att den följs.”

Vi är civila aktivister från mängder av länder och aktionen riktar sig från människor till människor, till de instängda individerna i världens största utomhusfängelse, Gaza, självklart inte något stöd till Hamas utan för palestinierna. Majoriteten av Gazaborna har inte röstat på Hamas och över 50 procent av dem är barn, utan rösträtt, men de är alla kollektivt straffade, år ut och år in, utan att världssamfundet ingriper. Det är vad Ship to Gaza vill fästa uppmärksamheten på.

Nu har vi väntat i många dagar medan det ena byråkratiska hindret efter det andra rests mot båtarna. Jag har hela tiden misstänkt att grekiska regeringen beordrat detta, men inte velat tro det. Därefter saboterades Julianos propeller och någon dag senare MS Saoires propeller, den irländska båten som ligger i Turkiet. Den blev så illa skadad att den måste överges.

Om något liknande attentat drabbat en eller två israeliska båtar hade vi tvivelsutan fått se jätterubriker om ”terrordåd”. Nu ville svenska TT inte använda ordet ”sabotage” eftersom ”vi” inte kunde bevisa att de är sådana. Det är ungefär balansen i rapporteringen.

Sällan har jag sett så mycket desinformation, rena förfalskningar och propaganda från den ena sidan – Israel – citeras utan källkontroll. Om jag tidigare varit kritisk mot svenska medier är jag nu fullständigt förundrad.

Igår tackade Israels premiärminister Netanyahu för att aktionen att stoppa Ship to Gaza utsträckts långt utanför Israels gränser och särskilt ville han tacka FN:s Ban Ki-moon, USA, EU och Greklands premiärminister Papandreo. I mina öron låter det som om han förödmjukar dessa stater och ”skvallrar”; bortom offentligheten har Israel fått all den hjälp de kunnat drömma om av FN, EU, USA och Papandreo!

Det är ett omfattande arbete som Ship to Gaza varje dag lägger ner för att allt ska gå rätt till. När propellern saboterats måste ju hela båten gås igenom minutiöst för att se att inte något ”främmande föremål” dessutom planterats ombord. Till exempel. Femhundrafaldiga den uppgiften; det är sådant vi sysslar med.

Det mesta går inte att skriva nu, men det är som att vara personer i en roman av John le Carré. Annars är det 37 grader hett, amerikanerna har demonstrerat utanför amerikanska ambassaden i Aten med skyltar som ”This american jew think July 4 i the time to declare indipendance from Israel”. Fjärde juli är amerikanska nationaldagen.

Och i Gaza fortgår förtrycket utan att FN, EU, USA, Ban-ki moon eller Papandreo ingriper. Behöver man förklara Ship to Gazas mål någon mer gång? Medlen som tas till för att Israel ska få fortsätta plåga palestinierna är bortom det mesta jag sett.

Om kvällarna går vi till Syntagmatorget, som är Tahrirtorg igen och njuter av den nya solidariteten mellan folken, den som de makthavande ännu inte fattat vidden av.