Klara Strandbergs blogg

Jag sitter framför TT och väntar på att sl:s styrelse ska komma ut ur mötesrummet och berätta för pressen vilket bolag som vann i striden om Stockholms tunnelbana. Redaktionens farhågor säger att de ska presentera Veolia transport, syster med Veolia Israel, som ny driftansvarig.
Veolia Israel bygger en järnväg genom ockuperad mark i Palestina. Mer behöver jag kanske inte säga?
Om SL: styrelse väljer det bolaget kommer vi resenärer i Stockholms tunnelbana på ett smutsigt sätt sugas in i det folkmord Israel bedriver.
Hur kan styrelsen, alltså om de väljer Veolia, ha överseende med att tusentals människor demonstrerar mot Israels agerande i självaste Stockholm?
Det är dags att se efter hur upphandlingsförfaranden går till. Mer om det senare under veckan.

Två gånger sedan i lördags har mitt hjärta isat sig när jag öppnat meddelanden som har trillat in i mobilen och inkorgen på Facebook. Första gången var i lördagskväll då jag satt långt ute på landet i en stuga med nyblivna vänner. Nassarna har bränt ner Cyklopen, lydde sms:et. De andra visste inte någonting om Cyklopen och jag tvingades samla min ilska för att förklara varför detta berör mig. Jag berättade att en person jag känner hade läst om det unika huset i en amerikansk kulturtidning långt innan han kom till Sverige, att de har cykelverkstad på söndagarna och att alla är välkomna över på musik, öppen brasa och mat för en billig penning. Cyklopen lyckades göra liten kultur stor, på ett eget sätt.

Igår var det dags igen. Genom Facebook fick jag reda på att en vän blivit utsatt för mordbrand – troligen samma grupperingar som brände ner Cyklopen. Min vän hade suttit hemma med sin partner och deras gemensamma dotter under måndagskvällen. Hon hörde ett kluckande ljud från dörrens brevinkast och gick för att se efter vad det var. När hon insåg att det var bensin skrek hon högt ”vi har barn här inne”. Men det hjälpte inte och kort därefter stod hallen och snart resten av lägenheten i lågor. Familjen lyckades ta sig ner till grannarna på våningen under (de bor på tredje våningen) och alla klarade sig oskadda.
Eller oskadda var att ta i. De klarade sig fysiskt oskadda, hur de mår psykiskt är en annan fråga. Mer än att de frågar runt efter barnkläder, har jag inte hört från familjen som nu håller sig gömd. Vad gör man efter att man blivit utsatt för mordbrand? Gömmer man sig på okänd ort på oviss framtid?

När sker nästa mordbrand? Står jag med på nazisternas listor? Läget mellan vänster extremister och högerextremister är sedan helgen som gick uppeldat. Vad innebär det för alla de ”vanliga” aktivisterna som åker till Salem på lördag? De som likt min vän eller grundarna av Cyklopen, hamnat på nazisternas listor endast för att de har tagit ställning mot en självklar sak som rasism. Detta är frågor som rör sig i mitt huvud.

När jag och Maria frågade människor på stan här om dagen om vad de vet om Lissabon-fördraget, visste flera av dem ingenting. Det var väntat. Även på redaktionen vet man inte nog för att kunna säga för eller mot. Så här ser jag på det politiska beslutet.

EU är en trög koloss som inte förmår sig tänka effektivt och produktivt. För att kunna påverka i bland annat globala klimatfrågor är detta hopplöst dåligt. Även för medlemsländerna är det värdelöst med en trög union (Laval-domen, vad händer med den?). Fördraget ska effektivisera EU och göra det möjligt för framtida utvidgning. Till det här säger jag ja.

Men det är när man ser vad som fyller ut resten av fördraget som det blir svårare att vara positiv. EU får en gemensam president och utrikesminister. En enad utrikespolitik, nej, tänker jag instinktivt. Som medlemsländer får vi inte heller sätta vår egen arbetsrätt, vilket kan innebära dumpning av svenska löner.

EU måste klubba igenom nya regler för att fungera över huvudtaget, men hur ska alla länder och dess medlemmar kunna enas? Framförallt måste EU arbeta för att alla medlemmar i unionen vet om vad Lissabonfördraget innebär.

Jag skulle rösta nej till Lissabon. Om jag hade fått rösta alltså.

Nu är det 11 november, 2008. Den här dagen år 1918 tar det Första världskriget slut: klockan 11 - på den 11:e månadens 11:e dag. De allierade hade tappat 5.7 miljoner döda, centralmakterna 3.6 miljoner. Och Europa är för alltid förändrat.

Så skriver historikern Peter Englund på sin webbsida idag. Med 90 år sedan första världskriget tog slut släpper han en bok om kriget som, enligt honom, håller på att glömmas. Det är historisk skildring där vi får möta människor i deras vardag i 208 kapitel och den prisas i SvTs morgonsoffa.

Som samtidshistoriker blir jag däremot kritisk. Det sitter i ryggmärgen sedan tiden på Södertörns högskola. Där, på samtidshistoriska institutet, var Peter Englund ett skällsord med sin populistiska historieskrivning. Folk skrattade och hånade hans böcker. Då tog jag kritiken på största allvar, men nu borde jag kunna ta ställning för eller mot historieskrivning som journalistisk snarare än vetenskaplig.

Fördelen med Peter Englunds böcker är att historien blir lättillgänglig. Vi människor får möjligheten att läsa om första världskriget, utan att behöva grotta ner oss i vetenskapliga redogörelser.
Nackdelen är att han, ur historikers synsätt, arbetar utan att redogöra för metod och teori. Peter Englund drar inte en självklar gräns mellan det som är tyckande och faktiska upplevelser från kriget.

Trots det, tar jag nu steget över till populärkulturen och säger ja till att Peter Englunds böcker har ett värde, men att man som läsare ska vara kritisk till sanningshalten i dem.
För övrigt har Peter Englund även en blogg. Vetenskapsbloggarna är på väg framåt och det skriver ETC en större artikel om senare i veckan, håll utkik!