Johan Ehrenbergs blogg

Ingen tycker om monopol. Allra minst mediemonopol. Att Sverige är ett demokratiskt land med ett enormt underskott vg mångfald på grund av ett mediehus som söker monopol - alltså Bonniers - är en känd sanning för de aktiva, men okänd för de flesta medborgarna.

Om man ska diskutera mediemonopolet måste man ju nå ut och det är egentligen bara via Bonniers medier det kan ske eftersom om man skriver i Aftonbladet är det partiskt (då konkurrenten Schibstedt styr den tidningen) och SVT och SR vågar inget göra då de automatiskt komemr anklagas för vänsterpolitik av borgerliga politiker stödda av Bonniers TV4.

Därför är det inte konstigt att Ordfront Pelle Anderssons kritiska artikel om Bonniers köp av Pocketshop publicerades i DN i lördags. Nån gång per år publiceras något Bonnier kritiskt, men det blir aldrig någon debatt eftersom Bonniers själva aldrig tar debatt. Man är bara "ägare".

Pelle Anderssons artikel är värd att läsa, han gör en liten vandring i hur en bok ägd av Bonniers tar sig fram i Sverige, han beskriver den likriktning som sker väldigt tydligt. Bonnier äger allt kring media, film, tv, tidningar, förlag, distribution...

En detalj jag ibland försökt diskutera är det märkliga faktum att Bonniers äger den största bokhandeln, alltså adlibris. En bokhandel som pressat priserna så att vanliga bokhandlare dör men samtidigt gjort det genom att pressa förlagen till rabatter ingen kan säga nej till. De små har inte muskler. Och Bonnier själv ger gärna rabatt på sina böcker då det ju är en rabatt man ger till sig själv.

Det betyder att när jag själv gör en bok som folk vill ha, så går en rejäl peng till Bonniers när folk köper den via adlibris. (Ca en fjärdedel av våra böcker köps via adlibris.) Även biblioteken och offentliga institutioner använder den säljkanalen.

Politiskt skulle detta vara lätt att åtgärda. Genom offentlig distribution, lika för alla, skulle ägarmakten kunna tas bort. (Förr var tex Pressbyrån statlig i Sverige. Därför kunde en tidning som ETC skapas och nå ut. Idag är det omöjligt via kiosker).

Men eftersom politiken är väldigt feg när det gäller mediemonopol måste de kritiska istället agera själva istället.

Jag får ibland frågan vad man kan göra i det lilla.

Eftersom jag inte tycker det är fel att läsa böcker utgivning av Bonnier (många bra författare har valt den vägen) tycker jag det enklaste rådet är att åtminstone inte köpa från adlibris. Vem som helst annan är bättre. Ge inte monopolisterna hjälp i onödan.

Finanskrisen som startade 2008 har handlat om ett maktspel mellan politiker och stora banker. De förra har räddat de senare oberoende om det handlat om dåliga supprimelån i USA, dåliga lån till stater i EU eller dåliga lån till andra banker.

Samtidigt har såväl Obama som EUs ledare, liksom svenska politiker sagt att nu måste det till en ändring. Bankerna kan helt enkelt inte få vara så stora att deras kris blir statens ansvar varje gång.

Sånt låter ju bra.

Men verkligehten är en annan.

Bankkriserna har handlat om att de stora bankerna VÄXER. oligopolen blir bara mäktigare och större.

I USA har de stora bankernas kontroll över ekonomin ökat från tillgångar motsvarande 45% av landets ekonomi 2007,  till idag 56% av ekonomin. (Bloombergs)

Inte heller tyska eller franska banker har blivit mindre, i Danmark sker ständig koncentration och Sverige är knappast ett land där vi fått vare sig mindre mäktiga banker eller fler.

Ekonomiska kriser handlar helt enkelt inte om utvecklingen förändras mot en sundare mer ansvarsfull struktur. Det handlar nästan uteslutande om ökad monopolisering och maktkoncentration.

Även om en president eller finansminister säger att man vill annat.

Idén med utsläppsrätter (som finns i Kyoutoprotokollet och används flitigt av EU) är att företag som släpper ut CO2 ska få en utsläppsrätt för att få göra det. Eftersom det ska kosta att använda utsläppsrätten så ska man välja att istället minska sitt utsläppsbehov. Fördelen är då att man kan sälja utsläppsrätterna på en marknad till företag som vill fortsätta släppa ut. Genom att utsläppsrätterna ska bli allt färre ska så priset stiga och företag bit för bit tvingas göra det de måste.

Detta system har först misslyckats för att alla viktiga företag antingen fick en herrans massa utsläppsrätter (tex SSAB) och därför aldrig fick en riktig kostnad för produktionen eller att hela industrigrenar (som flyg) aldrig räknades in i systemet.

Men nu har det havererat än mer. Priset för att släppa ut ett ton koldioxid har blivit rekordlåga 3,8 euro, dvs runt 35 kronor. Det beror på den minskade itllväxten, företagen ökar inte produktionen men kommer därmed heller inte behöva minska sina utsläpp.

Dessutom försvinner motivet att göra dyra klimatinvesteringar i tredje världen, något som annars var tänkt att kompensera dyra utsläpp i nord. (Den sk Reinfeldt metoden.)

Utvecklingen är sådan att flera länder nu klarar sina utsläppsmål genom att göra ingenting. Utsläppsrätterna används inte. Men utsläppen fortsätter.

Systemet med utsläppsrätter är en påhittad marknad där företag ska lockas göra bra saker för att tjäna extra på prisökningar på utsläppsrätter.

Klimatpolitik som handlar om att trixa fram marknader fungerar helt enkelt inte. Vill regeringar minska utsläpp får man helt enkelt styra själv istället för att hoppas att en anonym marknad ska fixa det.

För börsmarknader har ingen hjärna.Inte ens när börsen handlar om utsläppsrätter.

Att oljan är motorn i kapitalismens globala ekonomi är en sanning ingen förnekar.

Men ändå är det svårt att få en seriös diskussion om vad som händer när oljan blir dyrare.

Från USA får jag ett diagram som visar hur det ser ut historiskt. Och man ska vara väldigt stålmagad för att inte inse hur orolig ekonomin kommerr att bli nu när oljepriser åker uppåt vid minsta rykte om brist. En brist som i sin tur beror på att världens energiföretag inte längre hänger med den ökade efterfrågan.

Finanskapitalism är det rätta ordet för vår globala ekonomi, det är de stora bankerna i USA, Japan, EU och numera KIna som är de verkliga matkhavarna på jorden när det gäller pengar, investeringar och förändring.

Att finanskapitalet skakar av oljepriset är logiskt, dels sänder den prisökningen tydliga signaler om fallande produktion och konsumtion, dels spekulerar man enormt i energiprisändringar.

Göran Persson sa en gång att han tyckte det var intressant att världen klarade oljepriser på över 100 dollar fatet. Han menade att världsekonomin nog var robustare än man trott.

I själva verket var det bara en susning före krisen som kom. Och kriserna framöver kommer att ha liknande mönster. Först stiger energipriserna, sen bromsas produktion och konsumtion.

Problemet med det här är att det lönar sig för finanskapitalet att bli ännu mer kortsiktig. En tillfällig uppgång i olja kan ge enorma vinster. Vi får inte fler lågsktiga investeringar trots att oljan nått sin peak nivå. Vi får bara ännu mer spekulation då framtiden blir ännu mindre förutsägbar.

Det som krävs för att bryta kriserna är offentliga ingripanden och regleringar. Men det är naturligtvis en helt annan politik.