Propagandaminister Borg

Anders Borg agerar inte som ekonom när han lägger sin höstbudget, konstaterar Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren. Istället är det propaganda som är hans viktigaste gren. Höstbudgeten omges av en serie uppenbart förvillande påståenden, allt för att undvika debatten om det som egentligen åstadkoms.

En ökning av arbetslösheten.

En fortsatt åtstramning av offentlig sektor.

En ökad inkomstskillnad mellan vinnare och förlorare i samhället.

Hör på detta: ”Av budgetens samlade åtgärder riktade till hushållen går huvuddelen, 98 procent, till den tredjedel i Sverige med lägst inkomster.” Det låter ju trevligt. Problemet är att det är en självklarhet. Vi har inte statliga stöd till hushållen för att hjälpa de rika att få ut socialbidrag eller hjälpa de friska få ut billigare hudvårdsprodukter på Apoteket. Att de få insatser Borg gör när till exempel bostadsbidrag höjs lite för ensamstående med barn inte går till höga inkomsttagare i Danderyd är rätt pinsamt att skryta över.

Speciellt som det skrivs för att dölja att frikortsgränsen för läkarebesök höjs med 200 kronor och frikort för läkemedel höjs med 400 kronor. Vill man använda propagandaord kan man lika gärna säga att sjuka får betala till friska ensamståendes bostadsbidrag, som att ”mest” går till dem som har det sämst.

Minska det offentliga

Projektet att minska offentlig sektor fortsätter, trots krisåren framöver. Borg menar att de privata hushållen ska öka sin konsumtion med 3,3 procent åren framöver, det offentliga ska stå still på 0,4 procent. Eftersom privat konsumtion är djupt ojämlik betyder det att klyftorna i landet ökar. Offentlig konsumtion är framförallt skola, vård och omsorg. Att den inte får växa i tider av ökad arbetslöshet betyder att man stramar åt ekonomin just när den behöver motsatsen. Ökad arbetslöshet är en kostnad för samhället. Ökat antal anställda i offentlig sektor är det däremot inte, om det är arbetslösa som erbjuds sysselsättning.

Källa: Konjunkturinstitutet, Analysunderlag, sept. 2010, sid 15f; prop. 2010/11:100 sid 115, prop.2011/12:1 sid211

Bakom den höga röda spalten åren 2007-2011 döljer sig dessutom ett BNP-fall på fem procent 2008. När BNP – bruttonationalprodukten – kraschar minskar privat konsumtion medan offentlig ligger kvar. Procentuellt betyder det ingen satsning, bara att Borg inte hann skära snabbt nog.

Skatterna hålls nere

Regeringen har inget stöd för fler inkomstskattesänkningar och därför parkerar sig skattekvoten en bit under 45 procent framöver. Det betyder att Borg låter skattesänkningarnas resultat fortsätta öka inkomstskillnaderna. Varje år har skatten för en höginkomsttagare sänkts med över 35 000 kronor att jämföra med låginkomsttagarens 14 000 kronor.

Skattekvot sedan 2006

Källa: Konjunkturinstitutet, Analysunderlag, Augusti 2009, sid 86; prop. 2010/11:100 sid 144, prop.2011/12:1 sid 39

Skattesänkningar 2007-11, kronor per år (från Ekonomihandboken 2011)

Källa: Skatteverket, skattetabeller 2006-2011, kommunalskatt 31%

Lägger man samman de totala summorna dessa skattesänkningar flyttat från gemensam välfärd till privat blir det hisnande siffror. I år är siffran 139 miljarder lägre inkomst till offentlig sektor jämfört med 2006. Det är väldigt många jobb, väldigt många välfärdstjänster man skulle kunna skapa och väldigt stora inkomstskillnader man skulle kunna lösa med de pengarna. Skattesänkningarna är i verket den huvudsakliga orsaken till att arbetslösheten i Sverige får öka. Det hade räckt med 20 miljarder från skattesänkningarna för att rensa bort massarbetslösheten genom offentliga jobb.

Uteblivna skatteintäkter sedan 2006 (miljarder kronor varje år)

Källa: Konjunkturinstitutet, Analysunderlag, Augusti 2009, sid 86; prop. 2010/11:100 sid 144, prop.2011/12:1 sid 39

Ta från fattiga för att ge till fattiga

Ett annat sätt att visa Borgs verkliga budgetpolitik är att granska hur mycket mindre han satsar på trygghet för barn, sjuka, arbetslösa och äldre jämfört med vad en bevarad skattekvot skulle ha gett.

Urholkad trygghet miljarder kronor jämfört med oförändrad andel av BNP 2006

Källa: prop. 2008/09:100 sid 131, prop. 2010/11:100 sid 153

Det här är så stora siffror att det är svårt att förstå hur den förändringen kan gå så tyst förbi. 69 miljarder mindre till trygghet 20012 jämfört med 2006. Hur kan en sådan siffra försvinna i rapporteringen?

Tittar vi på de olika delområdena minskar Borg stödet till sjuka från 99,9 miljarder år 2010 till 93,4 miljarder 2012. Det är en lika stor summa som den sänkta restaurangmomsen! Även pensionärerna får en halv miljard mindre, medan barnfamiljer får sex miljarder mer.

Man kan naturligtvis diskutera vem som behöver mest stöd i kristider, men då accepterar man en politisk diskussion som utgår ifrån att man först sänker skatter och utrymmet för omfördelning och sedan låter olika grupper stå mot varandra och slåss om en allt mindre kaka.

Borgs propagandaord handlar inte om att förklara de stora förändringarna som sker. Han talar om att ta ”ansvar” och därmed stoppa ökad omfördelning och sedan hoppas han rapporteringen ska handla om att ställa barn mot sjuka. Men sanningen är ju att det finns enorma resurser att öka stödet för bägge, bara man stoppar skattesänkningarna. Istället tar Borg från fattiga för att ge till fattiga.

En enorm kassakista

Borg är en av världens rikaste finansministrar idag. Bara Norge och kanske Japan har en offentlig sektor som har ett större överskott som inte används. Svenska överskottet består framförallt av fonder som placerar pengarna på börsen istället för att investera dem. När Borg tog över ministerposten var det finansiella överskottet 547 miljarder, kommande år ska det växa från 760 till 1000 miljarder. Till ingen nytta. För när Borg säger att staten ska ha överskott för att ha i reserv om finansmarknaderna kraschar i Europa så är det ju just denna förmögenhet som kraschar vid finanskris. (Vilket vi såg 2008.) Om man istället investerar pengarna i långsiktiga projekt, järnvägar, byggen, klimatomställning så finns de kvar även vid Borgs famösa ”stormvarning”. Det gäller även kortsiktiga insatser. I år kommer Sverige att skicka tillbaka 2,2 miljarder kronor till EU som inte används i arbetsmarknads- och utbildningsinsatser. Orsaken är att Borg vägrar låta staten medfinansiera verksamheten, Sverige förlorar 2,2 miljarder för att Borg hellre vill minska utgifterna. Det är inte ens en kostnad för samhället. Ändå väljer han åtstramning.

Hela propagandan runt det stora ”ansvaret” handlar om att när Borg nu inte kan få igenom skattesänkningar så ska överskottet hindras att gå till investeringar. Det betyder att han aktivt håller arbetslösheten hög. Den enda tänkbara orsaken är att därigenom hjälpa till och pressa ned löneökningarna. Nu när det är payback-time för löntagarna använder Borg budgetdebatten för att hjälpa arbetsgivarna. Genom att vägra stimulera och dessutom hävda att inga andra partier kan föreslå något eftersom de ”inte har kompetens att räkna ut ett annat utrymme” så lägger Borg en kall hand över all ekonomisk politik.

Offentlig finansiell nettoförmögenhet miljarder kronor

Källa: Konjunkturinstitutet, Analysunderlag, Augusti 2009, sid 86; prop. 2010/11:100 sid 188, prop.2011/12:1 bilaga 2, sid 13

Miljöpartiet accepterar

Den mest märkliga förändringen i Sverige är annars hur snabbt Miljöpartiet kunnat acceptera minoritetsregeringens verklighetsbild. Miljöpartiet kommer stödja sänkningen av restaurangmomsen utan att få ut något alls vad gäller klimatinvesteringar. Tvärtom minskar budgeten stödet till företag och privata hushåll för att ställa om. De småpengar som är kvar (60 miljoner till solceller och 60 miljoner till biogas) är mindre pengar än energibolagen lägger på reklam under ett år.

Tittar man på miljö och energi satsningarna som andel av BNP är det tydligt att Miljöpartiet accepterar Borgs sänkning av insatserna när man stöder restaurangmomsens sänkning.

För klimatet är inte längre Borgs sämsta politiska gren.

Den är värre än så.

Miljö och energi (andel av BNP). Utfall 2006-2010, prognos 2011 och förslag 2012–2015

Källa: prop. 2008/09:100 sid 131, prop. 2010/11:100 sid 153. Uppgången 2009 beror på nedgången i BNP

Bakom ord som ”ansvar” och ”säkerhetsmarginal” finns en helt annan politik.

Det vi hört är inte en finansminister som har berättat om sin budget.

Det är en propagandaminister.

Johan Ehrenberg

Sten Ljunggren