Ministern som vägrade niga

Manlig makt fascinerar. Kvinnlig makt provocerar”, sade författaren Hanne Vibeke-Holst nyligen i TV-programmet Skavlan, när dramatiseringen av hennes bok Drottningoffret diskuterades. Mona Sahlin, som medverkade i samma program och länge har befunnit sig nära makten, tycktes hålla med.

Påståenden om att kvinnor och män har olika förhållande till makt brukar ofta uppfattas som kontroversiella: hur bevisar man att kvinnlig makt provocerar mer än manlig? En politiker som var övertygad om att kvinnlig makt provocerade var Ulla Lindström, socialdemokratiskt statsråd och ensam kvinna i Tage Erlanders regering åren 1954-1966. Hon var den tredje kvinnan någonsin på en statsrådspost i Sverige. Hennes föregångare var Karin Kock, som bara stannade ett par år som folkhälsominister och Hildur Nygren, som var utbildningsminister under blott fyra månader 1951 (och fick avgå i samband med att en koalitionsregering bildades mellan (S) och dåvarande Bondeförbundet, nu Centern).

Ulla Lindström var statsråd utan eget departement med ansvar bland annat för konsumentfrågor, u-landsbistånd och familjepolitik. När hon 1966 på egen begäran lämnade sin post som statsråd var det i protest mot att dåvarande finansministern Gunnar Sträng vägrade den höjning av u-landsbiståndet som Ulla Lindström begärt. Under sina tolv år som ensam kvinna i regeringen upplevde Ulla Lindström flera massmediala ”drev” som, tidsskillnaden till trots, nog kan jämföras med de ”drev” som Mona Sahlin varit utsatt för. Hur det var att vara ensam kvinna i politiken skildrade Ulla Lindström livfullt i två böcker, som publicerades efter hennes avgång och baserades på utdrag ur hennes ”politiska dagböcker.”

Något tillspetsat kan Ulla Lindström sägas ha gått till historien som statsrådet som vägrade niga. Det var i samband med den engelska drottningen Elisabeths statsbesök i Stockholm 1956. När Ulla Lindström i likhet med sina manliga regeringskollegor artigt bugade och handhälsade på den unga drottningen utbröt en folkstorm, först i engelsk press och sedan i svenska tidningar. Ulla Lindström – ”fru Nigström” som hon sedan kallades – beskylldes inte bara för att vara oartig och stel i knäna. Trodde hon sig vara förmer än drottningen, när hon inte gjorde hovnigning? Ulla Lindström försökte förgäves förklara att det inte var sed att göra hovnigning i Sverige om man inte tillhörde hovet. Hon fick massor av telefonsamtal och anonyma brev där hon beskylldes för att ha skämt ut fosterlandet och uppmanades avgå. Ordvalet i breven var mer eller mindre otryckbart, Ulla Lindström skrev i sin dagbok att hon kallades ”socialistdjävul, hundfitta och mjölkpiga”.

Det intressanta med den uteblivna nigningen är, som jag ser det, att ilskan utlöstes av att Ulla Lindström inte neg, det vill säga att hon inte gjorde det som förväntades av henne som kvinna. När hon bugade uppträdde hon istället som minister. Hon betedde sig med andra ord på samma sätt som sina manliga kollegor i regeringen, som inte upplevde någon konflikt mellan rollen som minister och mansrollen – bugningen var ju ”naturlig” för dem som män. Kanske kan man beskriva den uteblivna nigningen som en ”genuskrock”, en krock mellan det beteende som förväntades av Ulla Lindström som kvinna (en nigning) respektive som minister (en bugning).

Det som verkligen provocerade var att hon agerade ”fel” som kvinna. Kanske kan man säga att hon som (ensam) kvinna med makt bedömdes efter en annan måttstock än sina manliga kollegor. Själv noterade hon att de uttryck som användes i pressen för att beskriva henne var betydligt mer nedlåtande och negativa än dem som användes för att beskriva manliga statsråd, hon var ”aggressiv” och ”glapp i käften”, en ”pratmoster” som hela tiden gjorde ”klavertramp” och ”fadäser”. Snarare än att beskriva de sakfrågor hon drev, riktade pressen in sig på Ulla Lindströms uppförande, på hur ”fel” hon var i politiken, en ”flicka” som inte förstod regelverket. Detta medan manliga kollegor som råkat i blåsväder kunde beskrivas med ord som ”idélös, passiv, otillräcklig” – omdömen som förvisso var kritiska, men inte lika kränkande på en direkt personlig nivå. Inte minst aggressiv mot Ulla Lindström var S-märkta Aftonbladet, där chefredaktören Kurt Samuelsson på 1960-talet drev en regelrätt kampanj för att få henne avsatt som statsråd. Men det är en annan historia.

Gunnel Karlsson

Gunnel Karlsson har skrivit avhandling i historia om det socialdemokratiska kvinnoförbundets kamp för inflytande i SAP fram till 1980-talet. För närvarande forskar hon om Ulla Lindström och Inga Thorsson som ”politiska kvinnor”, i en tid när kvinnorna ännu var få på den politiska arenan. En artikel finns publicerad i Arbetarhistoria nr 4/2010, ”Politiska kvinnor”. Anteckningar om Ulla Lindström och Inga Thorsson”. Gunnel Karlsson arbetar som lektor i genusvetenskap vid Örebro universitet.