Leva med slöja

Slöjan är ett ständigt ämne för debatt. Ofta kallas den tvång och runt om i Europa begränsas kvinnors möjlighet att dölja sina huvuden och ansikten. Men hur är det att leva med slöja i Malmö? Efter Arbetet har pratat med tre Malmökvinnor som valt att inte visa håret.



Bilder: Linnea Nilsson.
Rafeda Ali är 33 år och har bott i Malmö sedan hon flydde sitt hemland Irak för nio år sedan. Idag bor hon på Möllevången med man och tre döttrar, 4, 6 och 8 år gamla.

6-åringen är med under intervjun. Hon sitter lutad mot mammas axel.
Hur är det att leva med slöja i Malmö?
– De accepterar inte. De tycker att alla som har slöja är terrorister. Min kompis som kör buss blir kallad terrorist av passagerare. Hon kommer hem och gråter, men hennes chef säger att hon inte ska vara ledsen, att hon är duktig.

Har du blivit kallad terrorist?
– Nej, men man känner det. Jag har läst psykologi, jag förstår människor, och det känns som en vägg eller en gräns. Man ser det i ansiktet, till exempel när jag träffar Stena fastigheter eller MKB som jag bott hos. Jag läser på komvux, sedan ska jag söka jobb. Det är svårt. Jag har studerat sociologi i mitt hemland, men jag tror att slöjan gör det svårt att få jobb. Min lärare på komvux sa det också, att jag skulle söka jobb i Rosengård. Jag blev besviken. Om min lärare till och med säger så, vad ska jag säga?

Hur känns det att möta den där väggen?
– Det känns som om de tänker terrorist, men jag vet att bomber inte är bra. Min bror blev dödad av en terrorist, och jag har slöja ändå. Det är inte samma sak.

Varför har många åsikter om slöjan, tror du?
– Vet inte. Förr hade kvinnor i Sverige också slöja, eller sjal, när de gick i kyrkan.

Varför använder du slöja?
­– I mitt hemland använde jag inte slöja. När jag flyttade hit ville min man att jag skulle ha det och jag ville också. Jag tycker inte att slöjan är ett hinder, den hindrar inte mig från att göra någonting.
– Det finns många som tvingas ha slöja, mina bröder ville tvinga mig och det var därför jag inte ville ha den i mitt hemland. Jag lät inte någon tvinga mig.
– Egentligen betyder den ingenting. Jag tar av mig den hemma och tar på mig den när jag går ut. Jag har den inte när jag är med mina väninnor.

Känner du dig trygg i Malmö?
– Jag är tryggare om det är mycket invandrare. Om det bara är svenskar tänker jag att de kanske inte accepterar mig. Samtidigt är väl alla kvinnor rädda, det är väl du också, men jag är invandrare och har slöja också. Ibland är jag rädd, som i går till exempel när jag gick hem från Sofielunds lekplats. Jag kan vara rädd när jag är ensam, att någon ska komma som hatar mig.

Varför tänker du så?
– En gång var det en man som skrek åt mig men jag förstod inte riktigt vad han sa. Men jag vet att det inte var ett bra ord.

Vad gjorde du då?
– Ingenting. Jag är inte en aggressiv person. Jag är blyg och skulle aldrig säga någonting tillbaka. Det är bättre att vara tyst.
– Det skulle nog vara lättare att få jobb utan slöja. Jag känner många irakier som inte har slöja och som snabbt fått jobb fast de inte har betyg.

Skulle du vara beredd att ta av slöjan på grund av det?
– Om jag och mina döttrar får ett bättre liv … men nej, den ska inte vara ett hinder. Jag vill jobba och jag är duktig. Jag är inte dum. Många tror att man är dum om man har slöja. De tror man blivit tvingad.

Hur ska du göra med dina döttrar, vill du att de ska ha slöja?
– Jag vill inte att de tar på slöja, inte om vi bor kvar i Sverige. Jag är rädd om dem, de är ju mina döttrar. De får det bättre utan. Men självklart ska de få bestämma själva.




Ella Daoud är 19 år har bott hela sitt liv i Rosengård i Malmö. Nu har hon sommarlov från omvårdnadsprogrammet på Rönnens gymnasium och jobbar med att delegera medicin.

Vi sätter oss på uteserveringen till ett av de nyöppnade caféerna vid Bennets bazaar nära Rosengård centrum. En kille kommer gående, med solglasögon och ett stort leende på läpparna.

– Där är min fästman, säger Ella. Vi träffades i Libanon för tre år sedan och blev kära, vi kunde inte stoppa det. Han friade men min pappa tyckte att jag var för ung. Förra sommaren friade han igen och då hade jag fyllt 18 år och tyckte att jag kunde ta beslutet själv. Vi hade en stor förlovningsfest nere i Libanon. Nu har han kommit hit, men jag vill vänta med bröllopet tills jag gått ut skolan och fått en egen lägenhet.

Fästmannen hälsar med lämnar oss snabbt igen. Vi ska diskutera slöjan.
– Jag känner mig inte nertryckt. Mina kompisar i skolan brukar säga att jag är en sådan som har slöjan för att jag verkligen tror på det. Samtidigt finns det massa förväntningar på hur man ska vara när man bär slöja, både från föräldrar och vänner. Att man inte ska ha smink, att man inte ska skratta eller ha tajta kläder. Jag gillar inte det. Jag har smink och jag skrattar och vill alltid att mina kläder ska matcha.

Har du blivit ifrågasatt för att du har slöja?
– En gång i affären så frågade en kille om han fick ställa sig före mig i kön. Han hade bara en vara, men jag hade bara två, så jag sa: ”nej, du får vänta”. Då frågade han ”Vad är det du inte fattar?” och sedan sa han att jag inte skulle tro att han accepterade mig för ”tyget” jag hade på huvudet.

Vad gjorde du då?
– Jag lät honom gå före, är man så omogen så. Jag är en stark person så det gjorde inte så mycket. Men jag sa att han inte bara ska respektera mig, utan alla kunder.
– En annan gång var jag och en kompis inne i en affär och min kompis tittade på sjalar. Det var en helt vanlig affär och en annan kvinna ville ha precis samma sjal som min kompis. Hon skulle väl ha den om halsen. Det fanns bara en kvar så de stod där och drog i den båda två. Då sa kvinnan: ”Den kommer ändå inte passa dig. Du som går runt med en trasa på huvudet”.
– Sedan är det ju svårare att få jobb med slöja. På vissa restauranger till exempel, som Burger King, där får man inte jobba med slöja.
Det har en kompis till mig varit med om.

Hur länge har du haft slöja?
– Sedan 2007, eller det var då jag respekterade den helt, innan hade jag den bara ibland, inte på idrotten eller om jag bara skulle gå ut och köpa tvättmedel. Nu har jag den jämt. Mina systrar började tidigare. Min äldsta syster har haft slöja sedan förskolan. Jag ville vänta. Hade jag känt mig tvingad hade jag aldrig satt på mig den.

Är det många i din skola som har slöja?
– Nej, max åtta stycken, men två andra i min klass. Jag har aldrig gått i skolan här i Rosengård, bara på andra ställen. Jag får ofta frågan om jag själv har valt att bära slöja och många vill se mig utan den. Då går jag in på en toalett på skolan och visar dom.
– Mest ifrågasatt blir man under sommaren, folk undrar om det är varmt och tycker att jag bara ska lätta lite på den och så där.

Vad tycker du om förbudet av niqab i Frankrike?
– Jag tycker att man ska respektera hur folk vill klä sig, samtidigt kan jag inte förstå varför man vill gömma sitt ansikte. Fryser dom eller?
– Men om slöjan skulle bli förbjuden i Sverige skulle jag inte bli så glad. Det skulle vara rasistiskt. Jag mår bättre både fysiskt och psykiskt när jag får ha slöjan på. Det är samma sak att sätta på sig slöjan som att ta av den. Tvång kommer aldrig att funka för något av det.

Känner du dig trygg överallt i Malmö?
– Jag klarar mig själv, händer det något så ringer jag polisen. Man kan inte vänta på att det kommer någon journalist eller forskare som frågar en hur det är. Många tycker att det är lite rasistiskt i Limhamn, det är bara svenskar där, men jag har jobbat i Bunkeflo och jag kände mig välkommen. Och jag har faktiskt lyckats få jobb trots slöjan. Många har respekt för mig, både kompisar och lärare. Sedan tror många att jag är svensk om de bara hör namnet, Ella. När jag skulle börja på Rörsjöskolan trodde de tydligen att det skulle komma en blond tjej, det var en kompis till mig som hörde klassen snacka. När jag kom fick jag de där förvånade blickarna. Det var lite svårt faktiskt.




Mikaela Lundahl är 29 år och konverterade till islam för tre år sedan. Hon är född i Uppsala men bor i Malmö sedan ett och ett halvt år. Hon är utbildad civilingenjör, fast är nu mammaledig med dottern Leila, som ligger och sover i sin vagn
medan vi pratar.

Hur är det att använda slöja i Malmö?
– Jag var jättenervös när jag tog på mig slöjan första gången. Sedan märkte jag att folk inte bryr sig så mycket, folk som inte känner mig skiter ju i hur jag ser ut. Men min man säger att många stirrar, särskilt arabiska män faktiskt, när de ser att jag är svensk. Folk kan inte placera mig i ett fack. Jag är inte invandrare och jag är inte svensk. Jag är i limbo.

Har du blivit utsatt för något?
– Det har faktiskt bara hänt en incident. Det var en fyllgubbe vid Värnhemstorget som skrek ”usch invandare, usch muslimer” efter mig. Man får ta det med en klackspark, jag har ju valt att se lite annorlunda ut. Jag tycker att många muslimer har taggarna ut och känner att de måste försvara sig.

Är det stor skillnad på hur du blir bemött i olika delar av Malmö?
– Förut bodde vi i Sorgenfri, i ett område med mycket bostadsrätter och där det var väldigt svenskt. Där stirrades det lite extra. Är man i Rosengård så smälter man ju in på ett helt annat sätt. Där vi bor nu, i Augustenborg, är det också ganska svenskt så jag fick väl köra samma kampanj där egentligen. Man får pladdra på med grannarna som vilken vanlig trevlig svensk som helst för att komma förbi den där spärren. Det gäller att visa vem man är bortom slöjan.

Varför konverterade du till islam?
– Jag var väldigt andligt intresserad och trodde att jag var kristen så jag började gå mer och mer i kyrkan. Samtidigt kände jag att det inte var rätt, jag tyckte inte att jag fick svar på mina frågor. Man sa att ”det är inte meningen att man ska förstå allt” och för mig som ingrodd naturvetare räckte inte det som svar.
– Sedan träffade jag min man på nätet, han bodde i Marocko då. Jag ville vara artig och lära mig mer om hans religion men när jag läste föll allting på plats. Det var som att fylla i en checklista över vad jag tänkte.

Vad var det som stämde?
– För mig är islam en mer naturlig religion. På ett sätt är jag feminist och i koranen står det att kvinnor och män är lika mycket värda, men att vi är olika biologiska varelser, vi är funtade på olika sätt. Sedan tycker jag att kristendomen har en så konstig syn på sexualitet, särskilt den kvinnliga, det är så totalt tabu. I islam är sexualiteten någonting positivt och normalt, så länge den ryms inom äktenskapet. Kvinnan har också lust, vi är också biologiska varelser och sex är en så självklar del av livet.

Hur reagerade din omgivning när du konverterade?
– Från mina kompisar på universitetet i Uppsala var det mest nyfikenhet. Och pappa tog det okej, han sa bara att ”jaha, vad är det nu du hittat på” och ”måste du ha det där hucklet på dig”. Min mamma och lillebror tog det hårdare. Mamma sa rakt ut att jag var sjuk i huvudet och att hon inte ville visa sig ute tillsammans med mig om jag hade slöja. Men det har ändrats nu, när de märker att jag fortfarande är samma person. Men det är klart att jag anpassar mig också, jag tar ju inte på en så här stor slöja när jag träffar dem utan en mindre och diskretare.

Varför tror du att de reagerade så starkt?
– Det finns så konstiga föreställningar om islam. Det enda man får höra handlar ju om puckon och hustrumisshandlare. En kompis som också konverterat fick höra av sin pappa att hon ”skulle gå vid första slaget”, någonting han inte sa till hennes syster som är gift med en svensk. Men jag tror mina föräldrar också var chockade över att jag och min man träffades på internet och att vi gifte oss så snabbt. Vi träffades i maj och gifte oss i september.

Varför hade ni så bråttom?
– Vi hade aldrig kunnat leva i Marocko som ogifta utan att det skulle ha blivit skandal och min man kunde inte följa med mig hit heller om vi inte var gifta så vi tog en chansning. Sedan var vi så fruktansvärt förälskade.

Vad tycker du om slöjförbudet i Frankrike?
– Det är tragiskt, ett land som säger sig stå för … hur är det de säger … frihet, jämlikhet och broderskap. Har man niqab och inte visar sitt ansikte kanske man måste acceptera att man inte kan ha alla jobb, inte i ett land där människor är vana att läsa ansiktsuttryck, men de kvinnor som har niqab brukar ändå inte vilja göra karriär. Men att inte få vistas ute, det är odemokratisk.

Är du rädd för en liknande utveckling i Sverige?
– Jag blir inte nervös för egen del, men jag blir nervös när man börjar tumma på
demokratin och religionsfriheten. Förbud fungerar inte överhuvudtaget.

Varför tror du att slöjan väcker så starka känslor?
– Jag begriper det inte. Det är bara ett tygstycke! Tyvärr finns det de som blir tvingade att ha slöja, men frågar du de flesta kommer de inte säga att deras pappa tvingat dem utan att det är gud som vill det. Sen ses den inte som något svenskt, men jag är svensk och jag har slöja.

Är det lätt att kritisera slöjan för att det är kvinnor som bär den?
– Ja, det är mycket möjligt faktiskt. Men varför ska det vara frihet att gå runt halvnaken? Jag känner mig friare sedan jag tog på slöjan. Jag är fri från senaste modet, senaste frisyren. Det är skönt att slippa köttmarknaden, att vara smal och snygg. Frihet är att få välja själv och jag väljer att se ut såhär.

Kommer du vilja att din dotter har slöja?
– Klart man vill det, är man troende vill man att ens barn ska vara det. Vi kommer att uppfostra henne till det, samtidigt måste det bli upp till henne själv.

Linnea Nilsson

Läs mer:

Malmös muslimska kvinnor kränks