Den svenska sommaren

Så här långt har sommaren varit full av flaggviftande och nationalsång. Först uppträdde jag på världsmiljödagen där det av någon outgrundlig anledning viftades med svenska flaggor. Dagen därpå uppträdde jag på vad som skulle vara ett alternativ till nationaldagen där det av någon ännu outgrundligare anledning skulle sjungas nationalsång. Sedan blev det kungabröllop och ännu mer flaggvift och sång. Men där uppträdde jag i alla fall inte, tack och lov. Och som av en välsignelse var inte Sverige med i fotbolls-VM, annars hade flaggviftandet säkert nått nya toppar – eller bottnar. Som bara kan överträffas om Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen i höst.
Under de senaste åren tror jag att jag har läst en halv miljon artiklar, insändare och krönikor om att ”man måste kunna vifta med svenska flaggan och sjunga nationalsången utan att kallas rasist”. Och sista tiden att ”äntligen kan man vifta med svenska flaggan och sjunga nationalsången utan att kallas rasist”.
Jaha, så kan man då äntligen vifta med svenska flaggan om man vill.
Men varför?

Folk får gärna vifta med vad de vill och sjunga vilka låtar de vill. Men varför ska man vifta med svenska flaggan och sjunga nationalsången? Det framgår aldrig riktigt. Vad betyder det att vifta och sjunga? Vad står det för, om inte nationalism? Och vad är nationalism om inte patriotism? Och vad är patriotism om inte exkluderande och i grund och botten självförhärligande och inskränkt? Och vad är det som är så viktigt och bra med det?
Man måste kunna nypa tjejer i röven utan att kallas sexist. Man måste kunna förbjuda könsneutrala äktenskap utan att kallas homofob. Man måste kunna blanda glass, chokladsås och hallon utan att det kallas för efterrätt.
Måste man verkligen det?

Om man ifrågasätter vad det är vi ska fira med den svenska nationaldagen brukar ofta naturargumentet dyka upp. ”Vi ska vara stolta över vår svenska vackra natur.” Det har jag aldrig förstått – även om jag älskar mycket av den natur som finns i Sverige.
Men när jag ser en snygg bokskog eller sjö så tänker jag aldrig ”Sverige är vackert”, snarare ”världen är vacker” eller ”den här platsen är vacker”. (Förutom att jag aldrig tänker i så kärnfulla meningar!) Och framför allt, på vilket sätt ska vi vara stolta över den svenska naturen? Vi har inte byggt bergen eller grävt sjöarna.

Vi kan möjligen i så fall vara stolta över saker som vi har gjort själva, som Göta kanal. Grävd av tusentals slavarbetare för hundratals år sedan. Så det känns inte som något vi borde vara så värst stolta över heller. Och dessutom tillhör väl varken skogarna, bergen eller ens kanalerna oss?
”Jorden tillhör alla” är en gammal skön klyscha. ”Jorden tillhör ingen” är en ännu skönare och lite mindre gammal klyscha. När man ser Afrika på en världskarta fattar man vidden av vilket sinnesrubbat påhitt det är. De spikraka gränser som kolonialherrarna drog med linjal över den afrikanska kontinenten är som ett monument över världens största lurendrejeri. Du som står där ska vifta med en blå flagga, du som står där ska vifta med en grön.

Om bara nationalismen hade hållit sig till oskyldiga uttryck som flaggviftande och nationalsångssjungande, så hade det förstås inte varit något problem. Men genom historien är det väldigt sällan det har stannat där. Eller börjat där.
Ja, man måste få vifta med svenska flaggan och sjunga nationalsången. Självklart, vifta så det ryker. Men man måste också få låta bli. Och när ska man äntligen få ifrågasätta flaggviftande utan att bli kallad politiskt korrekt glädjedödare med för spänd ringmuskel?

Emil Jensen

Veckans Ja&Nej

JA! När jag var och spelade på Tällberg foundation-mötet fanns deltagare från 120 olika nationer i publiken och jag såg inte en enda person vifta med en enda flagga!

JA! På Tällberg stötte jag också på det gamla mottot ”Tänk globalt och handla lokalt”. Till skillnad från Hitler som tänkte lokalt och handlade globalt!

NEJ! Apropå Hitler. Man hör fortfarande folk som hatar tyska fotbollslandslaget på grund av Tysklands nazistiska förflutna. Vem håller dessa människor på istället? Spanien! Italien! Och Holland! Alla europeiska länder har fascistiskt förflutet eller rentav pågående. Tyskland har i alla fall rannsakat sig en smula. Inte minst anfallsmässigt.