Ett tydligt alternativ

Det började inte så bra. De rödgröna inledde Almedalsveckan, som ses som en upptakt till valrörelsen, genom att försöka sälja in sin skolpolitiska uppgörelse med ”löften” om tidigare betyg i grundskolan.

Många gånger har det varnats, bland annat på denna sida, för just den typen av missriktat taktiskt agerande. Om de rödgröna ska kunna åstadkomma något – vare sig det är ett bättre samhälle eller en rejäl valseger – är det alternativ till den rådande politiken som är det bästa sättet. Definitivt inte att försöka kopiera borgerlig politik, även om den verkar framgångsrik.
Och den här gången blev det faktiskt tydligt att de rödgröna står för just ett alternativ, som är väsensskilt från högeralliansens politik. Efter den inledande fadäsen med skolpolitiken kom farhågorna på skam.

I rapporteringen från de rödgrönas framträdanden i Almedalen är det framförallt Mona Sahlin och hennes tal som har uppmärksammats. Efter att tidigare ha verkat osäker framstod Sahlin nu som självsäker, har kommentatorerna till exempel sagt. Det är möjligt, men politik är inte en dokusåpa. Det ständiga pratet om huruvida Mona Sahlin som person är populär eller inte – eller, som Lars Ohly tog upp i sitt Almedalstal, spekulationerna om vem som ska ha vilken ministerpost – skymmer det viktiga, nämligen politiken. Det som gjorde Sahlins tal bra var dess ideologiska innehåll.

Sahlin sade att Socialdemokraterna vill ha ett samhälle med jämlikhet och solidaritet, och visade tydligt att alliansens politik går ut på det motsatta. Att prioritera annat än skattesänkningar till dem som redan har är inte ett dugg ansvarslöst, hur mycket Reinfeldt och hans regering än försöker hävda det.

Det mest omdiskuterade förslaget ur Sahlins tal, att ge barn till arbetslösa och föräldralediga rätt till 30 timmars förskola i veckan, är inte direkt revolutionerande. Snarare borde det vara en självklarhet att barn inte ska drabbas av sina föräldrars livssituation, och att den som är arbetslös ska ha barnomsorg som gör det möjligt att skaffa ett nytt jobb. Men med högerns orättvisa skattesänkningar och sköt-dig-själv-filosofi är inget av det självklart. Sahlin förespråkade dessutom fler satsningar på förskolan, som mer personal, pedagogisk utveckling och bättre öppettider.

Både Sahlin och Lars Ohly betonade vikten av att satsa på jobb i den offentliga sektorn. Det både minskar arbetslösheten och förbättrar välfärden. I stället för att, som alliansens politik, uppvisa handfallenhet inför arbetslösheten och försämra välfärden. Peter Eriksson lyfte fram behovet av satsningar på järnvägar och mer kollektivtrafik i städerna – både nya jobb och bättre miljö.

Maria Wetterstrand pratade om rätten att bilda och vara familj bortom förlegade kärnfamiljsideal, till exempel genom möjlighet till insemination för ensamstående och rätt för fler närstående till barn att vara föräldralediga. Lars Ohly pekade på behovet av att bygga fler hyresrätter.
Det är bara några exempel. Visst finns det en hel del att anmärka, och mer att önska. Men det som förenade de rödgröna partiföreträdarnas tal i förra veckan var tron på politikens möjlighet att förändra samhället. Och det behövdes.

Ingen kan längre komma och påstå att det inte skulle spela någon roll på vilket ”lag” man lägger sin röst. Ytterst står faktiskt valet mellan ett hårt, cyniskt och konkurrensfixerat samhälle och ett samhälle präglat av humanistiska värderingar och solidaritet.

Hanna Pettersson