Stumpen spelar för de osynliga

Det har inte alltid varit lätt men på något sätt har det gått. I tio år har Stumpen i Helsingborg spelat teater, en brokig samling som vet hur det är att vara hemlös och utanför. Nu spelar de en pjäs skänkt av Henning Mankell.

Världspremiären av Henning Mankells ” Tyckte jag hörde hundar” är avklarad. Någon vecka efteråt och Hans Polster sitter med en tidning i händerna, djupt försjunken i en recension. Jo, recensenten tycker att de har gjort ett bra jobb. För Hans Polster, som har varit med i Stumpenensemblen från början, är det dock bara ett underverk att gruppen fortfarande finns kvar.
– Jag är mest förvånad över att vi fortfarande finns, det har inte varit lätt utan fasta anslag och egen scen. Ja, det är faktiskt ett underverk, säger han.
Vi träffas i bänkraderna på Dunkers kulturhus teaterscen. Hans Polster, regissör Eyvind Andersen, producent Ingrid Mattiasson och flera andra ur Stumpens ensemble har slutit upp. Snart ska de läsa några stycken ur pjäsen för att komma igång, fräscha upp minnet inför kvällens uppträdande. Under åren har det kommit och gått personer. För många har det blivit en vändpunkt.
– Att bara få spela är en hjälp. Jag har varit missbrukare, uteliggare, ja allt, säger Bengt Mangs.
Nu känns det länge sedan.
– Den tiden är borta nu, det känns som att den aldrig har varit. Hundarna skäller avlägset nu, eller skäller på någon annan, säger han med ett litet leende och för att knyta an till pjäsen.

Skriven av Mankell
Pjäsen ja, det hela började när författaren och teatermannen Henning Mankell gick förbi en bänk i en park i Stockholm. På den satt en kvinna och två män och drack sprit. Det satte igång tankarna hos författaren som direkt började forma en pjäs, som skulle handla om människorna som vi går förbi, ser, men ändå inte. Pjäsen kom också till slut att skildra tre mycket olika levnadsöden. Mankell är kompis med regissören Eyvind Andersen, som är kompis med Hans Polster och när Polster fick läsa pjäsen tände han direkt.
– Den måste vi spela, sa jag, den är ju skriven för oss.
Eyvind Andersen frågade så Mankell.
– Jag tog för givet att han skulle ge oss den, sådan är han, säger Eyvind Andersen.
Han hade rätt och så gick det till när Stumpen fick ha världspremiär av pjäsen, en rättighet som kan kosta 180 000 kronor. Den första föreställningen, genrepet, var gratis och i publiken satt många med egen erfarenhet av just det som pjäsen handlar om. För ensemblen blev spelningen speciell.
– Många tackade efteråt, tog i hand, var djupt berörda. En somnade, tre grät. Många hade aldrig varit på teater förut, säger Jan Kjellis Kjellström, som denna gång är ljudtekniker.
” Tyckte jag hörde hundar” är Stumpens nionde större produktion. Idag är ingen i ensemblen per definition hemlös. Erfarenheten av det finns liksom psykisk ohälsa.
– Vi spelar för alla, fattiga som rika, säger Jan Kjellis Kjellström.
– Vi vill också visa på orättvisorna, lyfta fram människorna, som många lite föraktfullt går förbi på gatan, säger Ingrid Mattiasson.
– Vi spelar för de osynliga, säger Thomas Karlsson.

För att ha kunnat hålla på så i tio är har det krävts mycket vilja. Idag får Stumpen som amatörgrupp inget fast anslag. Man kan söka så kallat förlustbidrag på 45 000 kronor vilket betyder att man får halva summan och går föreställningen med förlust kan det täckas upp till 45 000 kronor. Bara scenhyran på Dunkers kostar 20 000. Stumpen har ingen egen scen, har varit utan fast replokal och dragit runt till olika platser. Sedan något år tillbaka delar man en lokal med två andra grupper i Folkets Hus. Att ha en egen scen skulle betyda mycket men är idag omöjligt. Fick producenten Ingrid Mattiasson önska sig något var det en annan kommunal fördelning av kulturpengarna, för att gynna fria teatergrupper.
– Jag skulle vilja att man tittade på Malmö, där finns ett helt annat synsätt, en annan fördelning utanför institutionerna, säger Ingrid Mattiasson.
Denna gång är sista speldag lördagen den 27 mars, vilken nästa pjäs blir och när är oklart. Vad man vet är att det blir en fortsättning och att man kommer att träffas minst en gång i veckan.
– Vi har sett att vi behöver
regelbundna samlingar, säger Ingrid Mattiasson.
Efter den sista föreställningen av en tidigare pjäs tog en person en överdos.
– Vi skulle ha haft någonting att se fram emot, det hade vi inte då.

Petra Martinsson