Vad vill nya ­arbetarpartiet – egentligen?

Alliansen och främst Moderaterna försöker framstå som välfärdens beskyddare. Jobbpolitik var slagordet i kontrast till motståndarsidans bidragspolitik. Nu försöker Reinfeldt och Borg också ta över arbetarrörelsemål som högre löner och mer inflytande på arbetsplatserna för vanligt folk. Men vi vet att inte har det blivit fler jobb, arbetslösheten har fördubblats sedan valet, skatterna har sänkts speciellt för välbeställda. Och sjuka och arbetslösa har som bekant piskan på sig.

Men jag tror inte att det är ökad välfärd eller fler jobb som är det väsentliga målet för det ”nya arbetarpartiet”. Det övergripande målet är att förpassa Sverige till artonhundratalets nattväktarstat (om jag nu tar i lite). Så mycket som möjligt av ekonomi och beslut ska flyttas från politiken och det allmänna till privata aktörer. Gamla klassiska välfärdsmarkörer tas över av marknaden. Apotek, skolor, sjukvård, äldrevård, dagis, tåg- och busstrafik, el, telefoni etc.

Nåja, de säger att förändringarna sker på grund av människors behov av valfrihet och för att skapa bättre och effektivare service. I dag finns det gott om exempel på att det i stället blir krångligare, service försämras och översiktlig planering försvinner eller försvåras. Förr hade varje apotek information om medicinen fanns på annat apotek om det saknades på ditt apotek. Förr kunde man åka på SJ:s årskort överallt. I stället för trygghet får vi osäkerhet och ständig rädsla för att vi väljer fel. I stället för rättvisa får vi skylla oss själva. Och det blir lättare för arbetsgivarna att kringgå arbetsrätten speciellt LAS när samhällsservicen läggs ut på nya aktörer. Alltmedan statens medel pumpas in hos privata riskkapitalister som gör vinster av vår välfärd.

Bengt Hall