En mur mindre

För 20 år sedan stormade östberlinarna gränsövergången vid Bornholmerstrasse.
”Själva luftens kemiska sammansättning förändrades och omvandlades till champagne”, beskriver den brittiske historikern Frederick Taylor stämingen i sin i övrigt rätt träiga bok Berlinmuren.

Människorna slutade vara rädda och gick ut en novembernatt och sprängde järnridån i flisor. Det korta 1900-talet var över.
I samma ögonblick vreds gränsdragningen i världen ett kvarts varv. Konfliktlinjen går nu mellan Nord och Syd – dit också östeuropéer och före detta sovjetmedborgare ofta räknas. Så snart muren föll förvandlades de från förtryckta dissidenter till en hotande hord av ”rysk maffia”, ”polska rörmokare” och ”sociala turister”.
Och vi började bygga nya murar.
USA:s 300 mil långa gräns mot Mexiko har länge varit befäst i sina delar.
Den israeliska muren runt Gaza från 1994 kompletteras med det monstruösa murbygget på Västbanken och skapar i praktiken två enorma fängelser för 3,7 miljoner palestinier.
I de spanska enklaverna i Marocko betalar EU stängslen och låter kanonbåtar patrullera Medelhavet. Vi betalar också länderna i norra Afrika för att de ska hindra migranterna att ens nå fram till gränsen.

Det verkar som våra makthavares slutsats av Berlinmuren är att det är effektivt att bygga murar – bara retoriken bakom är den rätta.
Skälen som anges är nästan alltid desamma. Att utestänga terrorister – verkliga eller inbillade. Att stoppa droghandeln. Och att hindra fattiga migranter.
Dessa motiv glider ofta ihop, gränserna mellan droger, migration och terrorism löses upp och murarnas funktion blir inte bara att separera oss från dem, utan också att konstruera detta vi och de, så att de som befinner sig på fel sida definitionsmässigt är hotfulla. Murarna skapar barbarer av människor som i själva verket bara fullföljer en ofullständig globalisering. Kapitalet har befriats från sina nationella bojor medan människorna fortfarande är fångna i staterna, förbjudna att följa efter jobben.
Jag påstår inte att det är en plan, men de farliga fattiga har fått funktionen av avledning. Vi ska frukta dem, som omriktning utåt och neråt av en ilska som annars hade kunnat riktas uppåt, mot de samhällseliter som efter Sovjets kollaps hämningslöst kastat sig över en allt större andel av vår gemensamma produktion.

Nej, våra politiker är inga Walter Ulbrichtar och Erich Honeckar.
De stängde inne. Vi stänger ute.
Jag vet inte vilket som är värst, men räknar man döda är vår tids murar ohyggliga. Det är inte fint att göra sådana jämförelser. Våra murar är något helt annat än kommunisternas. De är ju demokratiska.
Men den tyska åklagarmyndigheten räknar med 86 döda vid Berlinmuren, som direkt följd av våldshandlingar. Andra, som då tar med till exempel drunkningar, avrättningar och hjärtinfarkter, kommer upp i 238 personer.
Mer än dubbelt så många dog när de försökte ta sig över gränsen mellan USA och Mexiko bara under åren 1998–2004, vanligtvis av drunkning eller uttorkning. Några blev skjutna av gränspolisen.
Det antirasistiska nätverket UNITED har dokumenterat hur över 9 000 personer dött när de försökt ta sig in i EU sedan 1993. De har bland annat drunknat, kvävts i containrar, omkommit i bilolyckor, skjutits av gränspatruller och tagit livet av sig på asylcentren.

Men kanske är den viktigaste slutsatsen från Berlin inte hur enkelt murar kan byggas, utan hur enkelt de kan raseras. Som Taylor skriver: ”Berlinmuren revs som den tillkom: under loppet av en enda natt.”
På måndag firar vi på Brandenburger Tor.

Petter Larsson