Netanyahus svenska teater

Aftonbladets försök att koppla ihop organhandeln i USA med den israeliska armén är smutsigt och oacceptabelt. Men den israeliska regeringens demoniseringskampanj mot Sverige är främst ett sätt att stoppa kritik mot Israels bosättningspolitik, skriver Adam Keller, som är grundare av och talesman för den israeliska fredsrörelsen Gush Shalom.

Det israeliska politiska etablissemanget och de stora medierna bedriver sedan flera dagar en ohämmad demoniseringskampanj mot Sverige. Först efter att man redan hade brännmärkt svenskarna som ”antisemitiska” gjorde den stora tidningen Yediot Aharonot det grundläggande journalistiska jobbet och skickade en reporter för att kolla fakta. Ronny Shakeds artikel från den 24 augusti visade inte på någon organstöld – däremot visade den klart hur en sådan berättelse skulle kunna uppstå i ockupationens grymma verklighet.

Storyn är 17 år gammal och handlar om en ung man vid namn Bilal Ahmad Ghanem från den lilla byn Amatin på Västbanken. Han var en av dem som Israel officiellt brännmärkt som terrorist, men som hans eget folk hyllade som motståndsmän. I maj 1992 var Israel mitt uppe i en viktig valrörelse. Oppositionsledaren Yitzhak Rabin bad om väljarnas stöd för ett löfte att sluta fred med palestinierna – ett löfte han så småningom på allvar försökte infria och som han tre och ett halvt år senare fick betala med sitt liv för. Allt det där hörde till en framtid som Bilal Ahmad Ghanem aldrig skulle få uppleva. Israeliska jägare fångade honom i ett bakhåll utanför hans föräldrahem och dödade honom direkt med ett skott i hjärtat på natten den 13 maj.
Bara detta utesluter att Ghanems organ använts för transplantation, eftersom organ tas från hjärndöda personer, vars hjärta fortfarande slår.
Det försiggick inte, och kunde inte ha försiggått någon ”organskörd”. Men det är sant att Ghanems kropp fördes bort och återbördades till hans familj först efter en vecka. Den hade uppenbarligt obducerats, vilket familjen varken tillfrågats om eller tillåtit. (I själva Israel utförs obduktioner bara med familjens tillstånd eller genom domstolsbeslut, men dessa regler gäller inte på de områden som styrs av militären).

Donald Boströms foton och berättelse om händelsen har publicerats flera gånger tidigare i Sverige, både i tidskrifts- och bokform, utan att väcka någon större uppmärksamhet. Nu har den dykt upp igen och – 17 år efter händelsen – blivit centrum i en rasande storm.
Varför återuppväcka berättelsen precis nu?
Jo, därför att massdödandet av civila i Gazakriget – ett faktum som inte kan betvivlas – har gjort att vad som förut varit otänkbara israeliska övergrepp nu framstår som tänkbara. Men även med detta i åtanke borde tidningen noggrant ha kontrollerat fakta – vilken läkare som helst hade ju kunnat berätta att just den här anklagelsen inte kunde vara sann. En månad tidigare hade en smutsig härva av illegal organhandel avslöjats, i vilken de amerikaner som deltog råkade vara judiska. Men att koppla ihop den affären med den israeliska arméns olämpliga beteende var en smutsig och oacceptabel analogi, som redaktörerna på Aftonbladet borde ha undvikit.

Ändå hade regeringen Netanyahu inte behövt blåsa upp saken till en direkt konfrontation mellan de båda länderna. Ledarna för den judiska gemenskapen i Sverige har varit långt ifrån nöjda med den israeliska överreaktionen. Men den israeliska regeringen handlade inte för deras skulle. Den hade sina egna speciella skäl att föra maximalt med oväsen.
Nästan från första dagen sedan han kom till makten har Netanyahu pressats konstant av president Barack Obama att upphöra med all bosättningsaktivitet på de ockuperade områdena. De fanatiska hökarna i hans regering driver på för att Israel ska trotsa alla påtryckningar, fortsätta bygga ut de judiska bosättningarna och be amerikanerna dra åt helvete. Djupt i sitt hjärta håller kanske Netanyahu med dem, men han vet mycket väl att en sådan linje skulle vara självmord och att det är Israel som snabbt skulle hamna i ett helvete. Sverige är en passande alternativ måltavla, som man kan angripa utan att straffas. Dessutom har Sverige – som nu är ordförandeland i EU – nyligen framfört en stark protest mot bosättningarna och mot att palestinska familjer drivits bort från sina hem i området Sheik Jarah i östra Jerusalem. Det är därför helt logiskt för Netanyahu att försöka driva den svenska regeringen på defensiven.
Grälet hjälper dessutom till att avleda den interna kritiken inom Netanyahus egen regeringskoalition.

Israels historiska, ambivalenta förhållande till Europa är en Pandoras ask, som enkelt kan öppnas.
Å ena sidan tänker israelerna gärna att de är en del av Europa. Men när man får kritik, kastas å andra sidan vilda anklagelser om antisemitism fram och man refererar selektivt till Andra Världskriget och Förintelsen.
Israelerna är förtjusta över att deras land släppts in i Eurovisionschlagerfestivalen och att deras fotbollslag och basketlag kan delta i EM. Men samma människor skulle inte vilja att Israel underordnades Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg och att domstolen skulle övervaka den israeliska arméns handlingar på samma sätt som den gjort med den brittiska armén på Nordirland.
I dagens Europa tar man för givet att en demokratisk stat per definition är en ”en stat för alla medborgare”. Den israeliska mittfåran skulle vilja att Israel accepteras som en europeisk stat, men avfärdar samtidigt varje sådan definition och insisterar istället på att ”en stat för alla medborgare” är en subversiv och extremistisk idé när det gäller Israel.
Den pågående konfrontationen med Sverige är det senaste – och troligtvis inte det sista – exemplet på detta.

Adam Keller, talesman för den israeliska fredsrörelsen Gush Shalom