Därför går det så dåligt för socialdemokraterna

Europas socialdemokrater borde ställa ojämlikheten i centrum. Men istället har man anammat identitetspolitiska idéer. Då är det svårt att vinna val. Det skriver Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet i en analys av valet till EU-parlamentet.

Ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv är den kraftiga försvagningen av de socialdemokratiska partierna i valet till EU-parlamentet ett mysterium. Det mest uppenbara skälet till varför vänstern skulle ha vunnit är självklart sammanbrottet för den nyliberala ideologin. De finansiella marknadernas kollaps har skapat en närmast universell samsyn att denna ideologi om marknaders förmåga till självreglering inte längre är hållbar. Det borde ha lett till att den traditionella socialdemokratiska politiken, med sin betoning av vikten av socialt reglerade marknader, skulle vara en röstvinnare. Så blev nu inte fallet. Det enkla skälet är förmodligen att Europas konservativa ledare var taktiskt snabba med att röra sig i just denna riktning och därmed lyckades man överta vänsterns agenda. Vänsterns historiska misslyckande med att skapa ett trovärdigt alternativ till den nyliberala agendan visade sig nu ha ett högt politiskt pris.

Det finns emellertid en än mer grundläggande nivå utifrån vilken vänsterns politiska nederlag är svårförståeligt. Bakom detta argument ligger de nu överväldigande forskningsresultaten som visar att ekonomisk ojämlikhet har en starkt negativ påverkan på människors välfärd. Den mycket uppmärksammade forskning som Richard Wilkinson och Kate Picket presenterat visar att desto mer ojämlikt ett samhälle är, desto mer förödande är dess sociala problem. I sin nya bok The Spirit Level, visar de att ojämlikhet inte bara är dåligt för de mer resurssvaga medborgarna utan också har en klart negativ påverkan på större delen av medelklassen. Det är till exempel välkänt att barn till välutbildade föräldrar presterar bättre skolresultat. Men forskningen visar att också barn till de mest välutbildade föräldrar klarar sig bättre i skolan desto mer jämlikt samhället är. Ett annat exempel är psykisk ohälsa, som är fem gånger så vanligt i de mest ojämlika OECD-länderna jämfört med de minst ojämlika. För alla sociala skikt gäller att förväntad livslängd är klart högre och många hälsoproblem klart mindre i de mer jämlika än i de mera ojämlika OECD-länderna. Listan kan göras längre – resultaten är tydliga i att det inte bara är de ”fattiga”, utan de mycket breda befolkningslagren, som gynnas av större jämlikhet. Till detta kan läggas de lika överväldigande forskningsresultat som visar att avsaknad av inflytande och kontroll över ens arbetsförhållanden är en starkt bidragande orsak till ohälsa och för tidig död.

Det är en gåta varför partierna till vänster i Europa saknat förmåga att göra politik av dessa empiriskt sedan länge synnerligen välbelagda forskningsresultat. Att minska ojämlikheten, vilket sker effektivast genom olika generella välfärdsprogram, förefaller ju vara en synnerligen god investering. Sådan politik har historiskt varit vänsterns bästa gren och attackerna mot den från nyliberalt håll har nu kollapsat. Givet sammanbrottet för den finansiella sektorn, nyliberalismens intellektuella kollaps och berget av forskningsresultat som visar på fördelarna som kommer från politik för ökad jämlikhet så borde detta val blivit en ”all time high” för Europas vänsterpartier.

Orsakerna till misslyckandet är inte helt uppenbara men en möjlig förklaring är att vänstern har övergivit sin äldsta och bästa allianspartner, nämligen det projekt som kan kallas för ”politik på upplysningens grund” och dess idémässiga följeslagare, nämligen idén om den universella människan och den därpå följande idén om universella mänskliga rättigheter. Istället har vänsterns politiska agenda kommit att domineras av ett relativistiskt, anti-empiriskt (så kallat postmodernt) tänkande, som tar avstånd från att politik kan bedrivas genom en kombination av ideologiska visioner om ”det goda” och empiriskt baserade undersökningar om ”vad som är möjligt”. Denna vänster, i Sverige främst företrädd av skribenter inom Arena-gruppen och på Dagens Nyheters kultursida, har tagit avstånd från idén om universalism och istället kommit att omfatta vad som kan kallas identitetspolitik. Istället för en politik ”för alla” (barnbidragen!) har vänstern blivit till ett konglomerat av politiska krafter som strävar efter att uppfylla intressena hos olika identitetsgrupper, vars medlemmar uppfattar sig som förtryckta genom sin gemensamma (och marginaliserade) identitet. Det kan vara någon av alla våra etniciteter, någon av alla olika sexuella läggningar, någon av alla de många olika kulturella intresseyttringarna, någon av många olika handikapp. Alla är de kränkta, alla vill de ha en egen ombudsman och helst ett eget litet ämbetsverk, som verkar för just deras intressen. Problemet är att per definition är denna identitetspolitik anti-solidarisk och anti-majoritär. Det är en politik som reellt sett skapar en majoritet mot sig själv. Det är också synnerligen svårt att skapa en politisk majoritet utifrån denna politik, eftersom det är rätt lite (om ens något) som håller samman alla dessa olika grupper. Det konkreta resultatet är att vänstern kommit att överge idén om generella reformprogram till förmån för riktade/selektiva, vilket är tydligast inom integrationspolitiken. Genom detta har vänsterns politik blivit allt mindre inkluderande, allt mer anti-majoritär. Min slutsats är att den postmoderna inriktningen i vänsters politik har bidragit till att alienera stora delar av dess tidigare väljare och att detta har lett till det överraskande nederlaget i valet till EU-parlamentet.

Bo Rothstein professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet.
En längre version av artikeln publicerades i Le Monde 27 juli