Missa inte våra uppdateringar! Prenumerera på Efter Arbetets nyhetsbrev. Skriv in din epostadress nedan.
Johan Nilsson/ Scanpix
Ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv är den kraftiga försvagningen av de socialdemokratiska partierna i valet till EU-parlamentet ett mysterium. Det mest uppenbara skälet till varför vänstern skulle ha vunnit är självklart sammanbrottet för den nyliberala ideologin. De finansiella marknadernas kollaps har skapat en närmast universell samsyn att denna ideologi om marknaders förmåga till självreglering inte längre är hållbar. Det borde ha lett till att den traditionella socialdemokratiska politiken, med sin betoning av vikten av socialt reglerade marknader, skulle vara en röstvinnare. Så blev nu inte fallet. Det enkla skälet är förmodligen att Europas konservativa ledare var taktiskt snabba med att röra sig i just denna riktning och därmed lyckades man överta vänsterns agenda. Vänsterns historiska misslyckande med att skapa ett trovärdigt alternativ till den nyliberala agendan visade sig nu ha ett högt politiskt pris.
Det finns emellertid en än mer grundläggande nivå utifrån vilken vänsterns politiska nederlag är svårförståeligt. Bakom detta argument ligger de nu överväldigande forskningsresultaten som visar att ekonomisk ojämlikhet har en starkt negativ påverkan på människors välfärd. Den mycket uppmärksammade forskning som Richard Wilkinson och Kate Picket presenterat visar att desto mer ojämlikt ett samhälle är, desto mer förödande är dess sociala problem. I sin nya bok The Spirit Level, visar de att ojämlikhet inte bara är dåligt för de mer resurssvaga medborgarna utan också har en klart negativ påverkan på större delen av medelklassen. Det är till exempel välkänt att barn till välutbildade föräldrar presterar bättre skolresultat. Men forskningen visar att också barn till de mest välutbildade föräldrar klarar sig bättre i skolan desto mer jämlikt samhället är. Ett annat exempel är psykisk ohälsa, som är fem gånger så vanligt i de mest ojämlika OECD-länderna jämfört med de minst ojämlika. För alla sociala skikt gäller att förväntad livslängd är klart högre och många hälsoproblem klart mindre i de mer jämlika än i de mera ojämlika OECD-länderna. Listan kan göras längre – resultaten är tydliga i att det inte bara är de ”fattiga”, utan de mycket breda befolkningslagren, som gynnas av större jämlikhet. Till detta kan läggas de lika överväldigande forskningsresultat som visar att avsaknad av inflytande och kontroll över ens arbetsförhållanden är en starkt bidragande orsak till ohälsa och för tidig död.
Det är en gåta varför partierna till vänster i Europa saknat förmåga att göra politik av dessa empiriskt sedan länge synnerligen välbelagda forskningsresultat. Att minska ojämlikheten, vilket sker effektivast genom olika generella välfärdsprogram, förefaller ju vara en synnerligen god investering. Sådan politik har historiskt varit vänsterns bästa gren och attackerna mot den från nyliberalt håll har nu kollapsat. Givet sammanbrottet för den finansiella sektorn, nyliberalismens intellektuella kollaps och berget av forskningsresultat som visar på fördelarna som kommer från politik för ökad jämlikhet så borde detta val blivit en ”all time high” för Europas vänsterpartier.
Orsakerna till misslyckandet är inte helt uppenbara men en möjlig förklaring är att vänstern har övergivit sin äldsta och bästa allianspartner, nämligen det projekt som kan kallas för ”politik på upplysningens grund” och dess idémässiga följeslagare, nämligen idén om den universella människan och den därpå följande idén om universella mänskliga rättigheter. Istället har vänsterns politiska agenda kommit att domineras av ett relativistiskt, anti-empiriskt (så kallat postmodernt) tänkande, som tar avstånd från att politik kan bedrivas genom en kombination av ideologiska visioner om ”det goda” och empiriskt baserade undersökningar om ”vad som är möjligt”. Denna vänster, i Sverige främst företrädd av skribenter inom Arena-gruppen och på Dagens Nyheters kultursida, har tagit avstånd från idén om universalism och istället kommit att omfatta vad som kan kallas identitetspolitik. Istället för en politik ”för alla” (barnbidragen!) har vänstern blivit till ett konglomerat av politiska krafter som strävar efter att uppfylla intressena hos olika identitetsgrupper, vars medlemmar uppfattar sig som förtryckta genom sin gemensamma (och marginaliserade) identitet. Det kan vara någon av alla våra etniciteter, någon av alla olika sexuella läggningar, någon av alla de många olika kulturella intresseyttringarna, någon av många olika handikapp. Alla är de kränkta, alla vill de ha en egen ombudsman och helst ett eget litet ämbetsverk, som verkar för just deras intressen. Problemet är att per definition är denna identitetspolitik anti-solidarisk och anti-majoritär. Det är en politik som reellt sett skapar en majoritet mot sig själv. Det är också synnerligen svårt att skapa en politisk majoritet utifrån denna politik, eftersom det är rätt lite (om ens något) som håller samman alla dessa olika grupper. Det konkreta resultatet är att vänstern kommit att överge idén om generella reformprogram till förmån för riktade/selektiva, vilket är tydligast inom integrationspolitiken. Genom detta har vänsterns politik blivit allt mindre inkluderande, allt mer anti-majoritär. Min slutsats är att den postmoderna inriktningen i vänsters politik har bidragit till att alienera stora delar av dess tidigare väljare och att detta har lett till det överraskande nederlaget i valet till EU-parlamentet.
Bo Rothstein professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet.
En längre version av artikeln publicerades i Le Monde 27 juli
Klicka på taggen för att läsa fler artiklar inom samma ämne

Länkarna kommer från Twingly och ETC ansvarar inte för det som skrivs på dessa bloggar
Ansök om att få vara med i denna lista via detta formulär. Om du vill rapportera en blogg med stötande innehåll så kan du skicka oss ett mejl.
ETC ansvarar inte för det som skrivs på dessa bloggar
Banco de la Musica, Stortorget 11
På Banco de la Musica ryms allt från salsa till skapunk till coverband till tangomusik till… Ja, du fattar. Chansen att du stöter på både din gamla moster och din kursare är stor då stället lockar folk i alla åldrar.
Dos Soneroz spelar mambo, salsa och baila funk.
Belle Epoque, Södra Skolgatan 43
Baren som än så länge går under namnet ”Det nya stället” i folkmun har på kort tid blivit omåttligt populär. Menyn förändras varje dag, likaså ansiktet bakom skivspelarna. Räkna med hög stämning och många välbekanta ansikten.
Gamla Heartbreak fick en extreme makeover och förvandlades till Breeze för ett par år sedan. Konceptet är dock fortfarande detsamma, du halkar runt på två shotsklibbiga dansgolv till schlager och de senaste hitsen när du inte spelar bort dina pengar på roulette. Har du tur träffar du någon som senare kan presenteras för din mamma.
Centiliter & Gram, Stortorget 17
C & G är resturangen/baren som lockar den lite mer mogna Lilla Torg-publiken med sina erbjudanden om afterwork i en sober och elegant miljö. Med det inte sagt att stället på något sätt är mossigt, tvärtom. Var och varannan kväll bjuds det på dj:s som spelar själfull house, disco latin och skön loungemusik att sippa på cocktails till. Ett mindre dansgolv finns för den som vill fortsätta afterworka hela natten.
Minns du klubben Mazarin på Crown? Chilipepper är den fristående fortsättningen, det vill säga ett frosseri i lättdansad hitmusik och schlagers. Skölj ner allt med Vodka Redbull och träffa nya vänner.
Hits, hits och ännu mer hits blir det när Club Eightball rullar in på Crown. Pinfärskt och radiovänligt är ledorden som styr musikvalet, fräscht och stylat gäller för klientelet.
Club Moonlight, Regementsgatan 24
Av alla otippade ställen så har Club Moonlight valt gamla skandalomsusade badhuset Aq Va Kuls restaurang som klubblokal. Ack va skoj med dans natten lång till reggae, hiphop, techno och house. Klubbens motto är ”Good music is like a good food”. Vi kan inte annat än instämma.
Ice Party med Dj King Lion och hans crew.
Bodoni / The Watt, Bergsgatan 20
Mer reggae än du någonsin vågat drömma om. Är du rädd att du inte ska passa in finns det speciella reggaemössor med insydda dreads. Väldigt praktiskt. Stylish? Nja…
Livespelning med Rough Lynx Sound.
Everybody Gets Lonely Sometimes
Debaser Malmö, Norra Parkgatan 2
Ja, alla känner sig ensamma då och då men antagligen inte på den här klubben. Dansa bort emokänslorna till stompig nothern soul, rå rhythm’n’blues, new wave och indie. Andra bra anledningar att besöka klubben är alla happenings i form av liveband, tävlingar, projektioner, diktuppläsningar och mycket mer. Vill du önska en låt, trolla, strippa eller göra något annat kul på scen kan du kontakta klubbvärdarna Alice och Sylle på deras blogg. Se webbadressen nedan.
EGLS firar att det är final i melodifestivalen genom att ignorera den med själ och hjärta. Festivalen är enligt klubbarrangörerna ”sevärt om man själv är med och vinner”. I vanlig ordning blir bjuder klubben på livemusik och hemliga gästartister.
Vad kan vara lika engelskt som fiskfilé och pommes? Elektronisk klubbmusik, förstås. En lördag i månaden bjuder Retro på tung bas och brittiska beats i regi av dj:legenderna Andy Pipkin och Fat Bastard. Fish ’n’ Chips ger dig den bästa mixen av grime, dub step, nu rave och drum’n’bass som får dig att dansa lika frenetiskt som vore du ett dekadent klubbkid i Londons nattliv.
Moonbass, Fat Bastard med gäster huserar bakom skivspelarna.
KB är rockklubben som med sina 25 år på nacken blivit som en institution i Malmös nattliv. Många stora artister och band har stått på KB:s scen genom åren då det är en av Malmös bästa konsertlokaler. Likt målsökande missiler drar sig partyfolket hit helg efter helg för att röja och dricka öl till pophits och rockfavoriter. Glöm inte att en KB-kväll bara fullbordas om den avslutas med något flottigt på Jalla eller Campus kebab.
Big Boss Börén dj:ar.
Det fjärde albumet Restless Soul landade i september i skivbutikerna till alla soulamericanapopälskares stora glädje. Tingseks konserter brukar blir utsålda så ett hett tips är att skaffa förköpsbilett.
Livespelning!
Mässingshornet, Kirsebergsgatan 32
Kirseberg, en lite avsides men otroligt mysig stadsdel i Malmö ståtar med kvarterspuben Mässingshornet. Här ljuder allt från bluesjam till afrikanska rytmer. Perfekt om du tröttnat på Möllanhäng, Lilla Torgstim och inte är för fin för coverband.
Viberaft och Women spelar live.
Det sägs att Tom Jones festat på Étage en gång i tiden. Om han gör det numera förtäljer inte historien, men några du garanterat lär stöta på är de uppklädda ungdomar som ramlat hit från ställena runt Lilla Torg. Har du inget emot radioskval och icke-så-subtila raggningsförsök så kan det här mycket väl vara klubben för dig.
Att båten Prins Bernhard har lagt till i Inre Hamnen kan ses som ett vackert symptom på att Malmö är en stad i förändring. Båten som byggdes 1938 består av fyra avdelningar: Ovan, Flod, Hav och Under. Vi fokuserar givetvis på Under, nattklubbsdelen där champagnen flödar och de välstylade gästerna uppvaktar varandra på klassiska manér.
Varje lördag tas Belle Epoque-pärlan Hipp i besittning av 25-plussare med en förkärlek till glitter, glamour och tonartshöjningar. Japp, det är dags för schlagerklubben. Detta innebär såklart artister, liveband och dj:s hämtade från den galna schlagervärlden, samt en ansenlig skara glada partyprissar som kan sjunga Främling utantill.
Swing Inn Nightclub, Stadt Hamburgsgatan 2
Om du lägger ner alla dina förutfattade meningar om vad som är pinsamt så är chansen att du har löjligt kul förbluffande stor här. Här festar de som varit med i klubbsvängen sedan juratiden. Musiken är främst från 70-, 80- och 90-talet men ibland slinker en och annan het listlåt med. OBS: Vårdad klädsel!
Sweet Freds klubbsaga fortsätter att locka fulla hus, färgglada tights, de hetaste dj-stjärnorna och de mest danssugna klubbsjälarna. Trångt, svettigt och euforiskt.
Housefest med Tim Green (UK) och Dj Madskillz (NL). På Plockepinn bjuder Babydoll in MC Spoek Mathambo för en session in hiphop, hipster rap och club. I Nya Rummet håller bröderna Nihlén psykedeliskt hov i sann Klubb Kristallen-stil.
I KB:s charmiga blindtarmsbihang ges chansen till band och musiker som kanske inte fyller stora lokalen utan gör sig bättre i strålkastarna på en liten scen. Hur trevligt är det inte att sitta och titta på mopedracing på Bergsgatan med en hamburgare i handen samtidigt som man hör ett band man inte visste fanns?
Livespelning med Din Mamma o Mannen.
Café le fil du Rasoir, Norra Vallgatan 62
Klass, kläder, inkomst och bakgrund spelar ingen roll, tanken är att hela stan ska samlas i hotellbaren för att dricka iskalla, äta fransk husmanskost, kolla in liveband och dansa. Denna premiärafton gästar Norrköping bästa slyngeltechnogrupp Den Svenska Björnstammen Rasoir. Välkommen hälsar Jimmy & Palle!
Salazar Brothers och Mats Nileskär spelar skivor.
Wonk är alltid Wonk. Alltså, ett schlagerdansgolv, ett popdansgolv och ett housedansgolv som gästas av välkända dj:s. Sex on the beach-drinken, karaoken och den obligatoriska strippstången gör att du känner dig som hemma. PS. Fri entré för dragqueens.
Bra skrivet, Bo!
Problemet är att en vanlig Svensson som inte ingår i någon av dessa grupper och har det svårt ekonomiskt känner sig bortglömd av (s), eftersom (s) aldrig har något att säga till dessa personer. Det mest allvarliga är att det finns ett parti som talar direkt (med sin folkhemsnostalgiska politik) till dessa personer och det är Sd.
22 juli 2009, 09:44