Kontrollskolan

Jan Björklunds skolpolitik kan ses som en del i det framväxande kontrollsamhället. Tolerans och frihet ersätts nu av tvång, provhets och kontroll, skriver Johan Söderman, lektor vid lärarutbildningen på Malmö högskola och lärarstudenten Rasmus Wennergren.

En skoningslös förändringsprocess sköljer över det svenska skolsystemet uppifrån. Kontroll och inspektion är ledord för skolminister Jan Björklund, som framstår som allt mindre liberal.
Den nya skollagen som presenterades häromveckan är bara ett exempel. Här anser Björklund uppenbarligen att staten är mer kapabel att bedöma vad som är bra för eleverna än vad till exempel deras föräldrar är. Genom att minimera möjligheterna att få dispens från bland annat sexualundervisning och idrott, ersätts den tidigare toleransen för elevers olika bakgrund med tvång.
Vidare får skolinspektionen ökade befogenheter. Skolor ska till och med kunna stängas om de missköter sig. Ett annat exempel är hur skolors kvalitetsredovisningar – en form av självvärderingar – nu ska ersättas av extern inspektion.

I skolministerns retorik sätts likhetstecken mellan status och kontroll. Lärares status ska höjas och det tycks som om själva statusen blir viktigare än verksamheten och innehållet. Nationella prov, vars egentliga och ursprungliga syfte är att utvärdera måluppfyllelsen på nationell nivå, har blivit ett medel för att höja statusen. Nu ska samtliga skolans ämnen ha nationella prov och även yngre barn ska testas. Björklund har till och med talat om nationella prov i slöjd. Hur ska det gå till? Ska eleverna göra smörkniv under en förmiddag eller ska de skriftligt besvara frågor om materiallära? Det är viktigt att uppvärdera så kallade praktisk-estetiska ämnen men frågan är om nationella prov är rätt väg att gå.

Denna oroväckande trend mot ökad detaljstyrning och kontroll inom utbildningssfären syns även i det nya lärarutbildningsförslaget. Det är mer detaljstyrning på bekostnad av friheten som är pararollen. Det finns en föreställning i förslaget om att lärarstudenter inte själva kan göra rätt val. Därför måste deras utbildning centralstyras.
Kanske kan man se den rådande prov- och testpaniken hos politikerna som ett utslag av det bredare kontrollsamhällets expansion.

Hur väl den svenska skolan fungerar mäts nu bara efter hur vi hamnar i internationella mätningar. Skolforskaren Andy Hargreaves menar att politiker i en tid av hög förändringstakt och globalisering söker sin tillflykt till det ”förflutnas trygga myter” – vilket tar sig uttryck i skolministerns ständiga tal om ”återupprättande”.
Någon egentlig samtidsanalys existerar inte, utan skolans problem löses med äldre tiders medicin. Risken med den rådande kontroll-konservativa skolpolitiken är att förslagen blir totalt meningslösa i vår tids samhälle. För skolans egentliga kris är den ökande klyftan mellan skolans värld och samhället utanför.

Det finns en stark opposition mot det ökande kontrollsamhället. Unga människors protesterar mot ipred-lagen och FRA. Men var finns de kritiska rösterna mot skolpolitiken? Varför är den politiska oppositionen tyst när den har ypperlig chans att utmana skolminister Jan Björklunds tydligt reaktionära ambitioner?

Johan Söderman, lektor vid lärarutbildningen vid Malmö högskola 

Rasmus Wennergren, lärarstudent och studentfackligt aktiv